Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. De medelålders. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
svensk författares värntjänst. Varför skrev
inte Eyvind Johnson i så fall under det sista
året en obeslöjad dagbok, innehållande hans
reaktioner och kommentarer? Både som
bidrag till den aktuella debatten och som
historiskt dokument skulle en sådan bok ha haft
vida större betydelse än Krilon själv.
Detta innebär inte, att Krilon själv är
någon betydelselös bok. Men dess
verkningskrets är begränsad och dess verkningssätt
komplicerat. Den har mycket att ge sina
läsare — om de förstår dess språk •— i deras
egenskap av individualiteter.
Om man bortser från den estetiska
njutningen, som alltid utgör en del av den verkan,
som ett litterärt konstverk utövar, återstår
vanligen därjämte den möjlighet till
inflytande, som består däri, att en individualitet
talar till andra individualiteter och meddelar
dem sina erfarenheter i ordets mest vidsträckta
bemärkelse. (Om man uppställer en rymlig
definition på det estetiska, kan givetvis det
sistnämnda momentet anses ingå i den
estetiska njutningen.) Endast i mycket få fall
torde det förekomma, att en författare, med
bibehållande av sina konstnärliga kvaliteter,
påverkar en större socialgrupp direkt.
Likafullt finner man ofta, att författares
ambitioner riktar sig mot en sådan roll. Ett
betecknande exempel erbjuder Hagar Olssons
bittra betraktelser rörande författarskapets
dekadans.
Den uppvärdering av de kollektiva
känslorna, som alltid följer med en krigstid, har
begripligt nog utövat en viss suggestion även
på svenska författare. De har velat göra
värntjänst, skriva någonting allmännyttigt.
Sålunda har Irja Browallius i Mot gryningen
skildrat den underjordiska oppositionens kamp
i ett ockuperat land. Hennes bok är gjord
med stor inlevelse, och den är baserad på
mycket grundliga studier av vad som skrivits
om förhållandena i Norge — så grundliga,
att det här och var insmugit sig norvagismer
i språket. Det är en gedigen prestation, men
den har blivit kallsinnigt mottagen av både
kritiken och publiken. Varför? Ja,
förklaringen torde ligga i författarskapets
dekadans. Skönlitteraturen har kommit i skuggan
av reportaget. 1930-talets internationellt
ryktbara författare var de amerikanska
stjärnreporters; framgångsrika var också
skönlitterära författare, som utnyttjade deras metoder,
t. ex. en Hemingway. Kriget har ytterligare
ökat hungern efter fakta; därför slår en aldrig
28—Ord och Bild, 53:e årg.
så konstlös dokumentsamling från ett
ockuperat land ut även en välskriven roman.
Endast en författare, som är handlingsmänniska
nog att ge sig in i skeendets virvel och har tur
nog att komma ut igen, kan göra sig gällande
med en rakt på sak gående behandling av
aktuella motiv. Sådana författare — av typen
Malraux —■ är sällsynta. De växer i varje
fall inte i det neutrala Sverige.
Det väsentliga, som Irja Browallius velat
säga i Mot gryningen, sade hon redan 1941
med Någon gång skall det ljusna. I en
fullkomligt inaktuell form behandlar även den
boken den andliga motståndskraftens
problem. Det var en mycket lyckad bok. Motivet
återkommer även i den 1942 publicerade
romanen Ringar på vattnet. Den handlar om en
isolerad lärarinna i en avkrok på landsbygden,
som inför befolkningens tarvlighet och
fientlighet till sist bryter samman och begår
självmord. Den är delvis lyckad. Upptakten
förmedlar en kusligt levande atmosfär av
ödslighet och andlig förkrympthet. Skildringen
av skolarbetet är mycket insiktsfull. Barbro
Stens tragedi förefaller däremot inte att ha
någon inre nödvändighet. En högst normal
ung flicka — som en sådan är hon tecknad
—-begagnar rimligtvis ferierna för att skaffa
sig ett ombyte av miljö, om hon vantrivs, och
går inte kvar och arbetar på att öka sin
melankoli. Ringar på vattnet är ändå ingen
ointressant bok; den säger mycket om
inspirationsgrunden till Synden på Skruke och
författarinnans övriga trettitalsromaner om
svensk allmoge.
Ragnar Holmströms Män ombord är till
hela sin typ besläktad med Mot gryningen.
Också den vill visa en bit av den aktuella
verkligheten, nämligen den kamp, som
krigs-förlista sjömän har att utstå. Den har ungefär
samma förtjänster som Irja Browallius’ bok,
men den intresserar mera. Varför? Helt
enkelt därför att det saknas konkurrerande
reportage. Tidningarna är genom kungliga
kungörelsen nr 197/1940 förbjudna att
publicera återvändande sjömäns berättelser om
vad de upplevat, och det förbudet har nästan
undantagslöst respekterats.
3-
Olle Hedberg är med visshet inte mindre
intresserad för det aktuella politiska skeendet
än Eyvind Johnson. Men han brukar inte visa
det direkt. De små politiska inlägg, som ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
