Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. De medelålders. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
förekommer i hans romaner, är diskret
inpassade så att de bidrar till karakteriseringen
av de människor, som sysselsätter författaren.
Ett streck, en färgklick, en skugga — det är
allt. Man läse exempelvis skildringen av Sten
Svenningssons middagsprat om nazismen i
den senaste romanen.
Olle Hedberg glömmer aldrig, att en
författare bör bereda sina läsare en njutning.
Han ser till, att lagom mycket underhållning
och lagom mycket kvickhet serveras i en
utsökt språklig form. Till detta lägger han
ytterligare ett lämpligt kvantum av sin
människokunskap, dels uttryckt i
erfarenhetssatser, dels gestaltad i individuella
exempel. Stundom låter han skymta något av sin
egen spekulation över tillvarons gåta. Han
håller sig till den individuella påverkans
metod och begagnar den med en driven
konver-satörs skicklighet.
Olle Hedbergs sätt att skriva har inte
förändrats mycket, sedan han debuterade.
Däremot har en viss förskjutning i perspektivet
skett småningom. Man kan jämföra Niklas
Lissman i Rymmare och fasttagare med Bo
Stensson Svenningsson, huvudpersonen i den
romantrilogi, i vilken Sista sommarlovet och
Vackra vita tänder utgör andra och tredje
delarna. Skildringen av Nikias’ uppväxt och
inträde i de vuxnas värld är historien om hur
en levande och känslig människa först gör
revolt och sedan förstenas. Motsvarande
förlopp är för Bos vidkommande framställt med
ett vida varsammare handlag. Bo har i
umgänget med sin far förvärvat en förmåga att
anpassa sig utan att uppge sin personliga
uppfattning; den kommer honom till godo i
andra sammanhang. Man kan inte bli vuxen
utan att göra erfarenheter; Olle Hedberg har
velat visa, att erfarenheterna kan göras så,
att de inte snedvrider människans karaktär.
De båda romanerna handlar om åtskilliga
ting, företrädesvis om Bos första förälskelse
och om hans första älskarinna. Skildringen
av den förstnämnda har inte bara en utsökt
poetisk doft, författaren framhäver också
fint, hur upplevelsen bidrar till Bos andliga
mognad. Berättelsen om Bos förbindelse med
den troskyldiga lilla lögnerskan Maj, vars
gunst han förvärvar med en mårdboa och
förlorar på grund av en svart päls, som
överstiger hans ekonomiska resurser, är kanske
inte lika poetisk, men minst lika trovärdig.
Den kunde ha blivit beklämmande, om inte
Maj haft en viss takt och en viss begränsad
hederlighet och om inte Bo själv, efter det
att hon övergivit honom, förmått erkänna
existensen av dessa goda sidor hos henne.
Eftersom Bo ärligt taxerar sin erfarenhet till
vad den är, blir den inte skadlig för honom.
Från den konventionella moralens
synpunkt bör Olle Hedberg i sin senaste bok
framstå som en ungdomens förförare; ser man
till inspirationen är det emellertid uppenbart,
att trilogien om Bo Stensson Svenningsson
präglas av en viss behärskad iver att vara
ungdomens vägledare.
Fritz Thorén är på året jämnårig med Olle
Hedberg. I motsats till denne har han inte
kunnat släppa temat: att bliva vuxen är att
bli förstenad. Det finns både i Herre med
portfölj och Att vinna hela världen. Den
förstnämnda romanen skildrar ett fördröjt fall av
samma slags revolt som Niklas Lissmans.
Upprorsmakaren är en medelålders
framgångsrik ämbetsman, som förälskar sig — eller
inbillar sig, att han förälskar sig •— i en purung
flicka och fördenskull spränger sitt eljest
mycket tillfredsställande äktenskap. Den
senare boken är historien om en pojke, som i
reaktion mot en trång uppväxtmiljö och en
brutal och hycklande far utvecklar en hård
äregirighet, vilken gör honom till en stor
företagare. Den yttre framgången går emellertid
jämsides med en inre urholkning; den lysande
finansmagnaten består till slut av ett tomt
skal.
Herre med portfölj är full av beklämmande
moment, och författaren har uppenbarligen
en stark känsla för det pinsamma i vad han
berättar. Ändå förmår huvudpersonen inte
gripa läsaren. Assessor Berger verkar på något
sätt elefant med tragiskt patos; det är något
tungt och uppskruvat i hans attityd. Flickan
Inger är i slutet av berättelsen på väg att bli
en människa, som är skicklig i att låtsas,
alldeles som huvudpersonen i Jag är eld och
luft, men författaren låter henne avböja den
utvägen och förbli mänskligt omedelbar.
Sådant är inte vanligt hos Thorén; därför
intresserar det.
Ungefär 350 av de drygt 500 sidorna i Att
vinna hela världen har en klar och
imponerande resning. Thorén har en djup insikt i
den ambitiöses själsliv och en obestridlig
förmåga att skildra intellektuellt arbete. Slutet
med dess skildring av Henry Hasslers
kreuger-period är inte lika tillfredsställande. Inte bara
huvudpersonen utan också författaren rör sig
bitvis i ett tomrum. Thorén har vidare krång-
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
