Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Finsk litteratur år 1943. Av Toivo Pekkanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finsk litteratur år i ç 4 j.
Av Toivo Pekkanen.
FINLAND har man under de senaste
åren rätt ofta i olika sammanhang upprepat
den gamla romerska sentensen: »När vapnen
tala, tiga muserna.» För det mesta har man
därvid en smula självbelåtet hänvisat på
vissa sakförhållanden, som tyckas ådagalägga
att detta hos oss ingalunda visat sig vara
fallet. Och tänker man blott på mängden av de
böcker, som skrivits, utgivits och framför allt
köpts, och på de donationer som gjorts till
fromma för litteraturen eller det andliga livet
över huvud, så har det förvisso icke funnits
skäl till klagan. År 1943 var ett verkligt
rekordår både för vår förlagsverksamhet och vår
bokhandel. Det överträffade också alla
tidigare år i fråga om storleken av de understöd,
som tilldelades författarna. Synbarligen bli
dock dessa rekord slagna redan detta år, så
någon märkligare företeelse utgjorde år r943
inte i detta avseende. Och granskar man
närmare den litteratur, som kom till detta år,
med hänsyn till dess andliga halt och
konstnärliga kvalitet, så frestas man påstå, att
våra sånggudinnor hade vunnit större ära om
de varit mindre pratsamma. I hela den
oerhörda bokfloden kan man särskilja blott ett
par, tre diktsamlingar, som man med gott
samvete kan beteckna som litterära toppresultat.
Den andliga atmosfärens utveckling och
litteraturens kvalitet ha givetvis icke kunnat
undgå att påverkas av, att den för allt litterärt
skapande så fruktbärande oppositionslusten
hos oss nästan helt lyst med sin frånvaro. I
denna tid av nationellt betryck och yttersta
kraftansträngning ha våra författare spontant
ersatt sin oppositionslust med lusten »att vara
med», att i mån av kraft och förmåga befordra
den gemensamma saken, på vars framgång
eller misslyckande det ändå beror, om allt
skall bli bestående eller gå under. Samma
instinkt, som tvingade det socialdemokratiska
partiet och fackföreningsrörelsen att vid
krigsutbrottet skjuta alla särsträvanden åt sidan
och ansluta sig till samma nationella front som
den yttersta högern, har även väglett det
litterära skapandet. Det är utan vidare klart,
att detta icke varit enbart till fromma för
litteraturen. Författaren har avstått från sin
individualitet till förmån för
medborgarskapet, han aktualiserar inte längre några
spörsmål, som fått färg av hans personliga
synpunkter, blivit åskådligt uppförstorade och
kunnat ge anledning till polemik.
Betecknande är, att den kanske märkligaste
litterära händelsen under år 1943 utgjordes
av en diktsamling med titeln »Täältä jostakin»
(Här någonstans), som var ett resultat av hela
den i Karelen kämpande fältarméns
gemensamma litterära mödor. Representanter för
alla militära grader, från soldater och lottor
till överstelöjtnanter, ha lämnat bidrag till
denna diktsamling. Synbarligen är det
redaktörens, författaren Olavi Paavolainens
förtjänst, att verket i konstnärligt avseende icke
blivit så ojämnt, som man hade haft skäl att
befara. Han har nämligen inte begränsat sitt
arbete till att välja ut dikterna, han har också
med varsam hand retuscherat en och annan
av dem. Denna de finska soldaternas egen
diktsamling tilltalar ett finskt sinne främst
på grund av sin anspråkslösa, redbara och
okonstlade attityd. Den innehåller endast få
marschvisor: krigets paradsida, uttrycken av
självmedvetande och triumf eller av
nationalhat ha blivit helt orepresenterade. »Täältä
jostakin» skildrar krigets vardag i skyddsrum
och skyttegravar, soldaternas förhållande till
den omgivande naturen och årstidernas
växlingar i denna, sorgen över en stupad
vapenbroder och längtan till hem, hustru, mor eller
fästmö. Bland årstiderna synes i synnerhet
våren ha kunnat inspirera soldaterna till
lyrisk alstring. Denna bok talar nästan på
varje rad om stilla, okonstlad känslostyrka,
om tapperhet, seghet och tålamod, dygder
lika prisvärda i krig som i fred. Till sin
karaktär äro dikterna mestadels personligt lyriska,
några i egentlig mening episka motiv påträffar
man relativt sällan.
Det synes i allmänhet vara lättare för
lyriken, som kväller fram ur mera personliga
flöden och upplevelser än prosan, att i tider
som dessa motstå det tryck, som riktas mot
den individuella känslan och livsuppfattningen,
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
