Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. De medelålders. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
vara utsökt avrundade; man märker
författarinnans novellistiska skolning. Men boken är
för lång; den verkar här och var uttänjd. Är
det Moa Martinsons segrar, som inte lämnat
Berit Spong någon nattro? I så fall har hon
gjort sig fåfäng möda; Berit Spong har ett
fint sinne för konsthantverk och en icke
föraktlig människokännedom, men Moa
Martinson är episk naturbegåvning, som öser direkt
ur livet självt.
En verklig episk ådra träffar man ofta hos
folkliga författare, som gjort sin karriär på
parnassens utkanter. Ett exempel erbjuder
Bernhard Nordh. Han har varit en av de
flitigaste leverantörerna av noveller till
veckopressen. Detta har satt sina spår i hans
romaner. Men man kan ändå inte komma ifrån,
att en sådan bok som Nybyggare vid
Bäversjön präglas av en mindre vanlig
berättartalang, stram och korthuggen och med blick
för väsentligheter. Dess skildring av de
lappländska nybyggarnas liv under hungeråret
1868 är inte vildmarksromantisk utan
hårdhänt realistisk på ett sätt som kan komma en
att tänka på moderna amerikaner.
Fortsättningsboken, Starkare än lagen, är betydligt
svagare. Det är synd, att Nordh skall vara
bunden av sin publiks behov av
romanschabloner.
En naturlig folklig berättarådra flödar
också i Per Wikbergs Sulfat. Det är en
debutbok av en norrländsk arbetare. Den förtjänar
uppmärksamhet, därför att den innehåller en
levande och sakkunnig skildring av en stor
fabrik och arbetet på den. Det är ett motiv,
som eljest lyser med sin frånvaro i svensk
prosa.
6.
Sammanfattningsvis kan det sägas om de
medelålders författarnas insats under de
senaste åren, att den har tyngd.
Detta är inte enbart en komplimang. Med
få undantag skriver man alltför mycket med
tanke på att stoffet skall verka genom själva
sin massa. Man slarvar med kompositionen.
Man är ofta märkligt okänslig för språkets
rytm och uttryckets elegans. Det skulle i
många fall inte skada med litet tunnare och
mera samvetsgrant arbetade böcker.
Tyvärr är det för närvarande så, att en
boks möjligheter till bokhandelsframgång
står i en viss relation till dess tjocklek. Detta
innebär naturligtvis en frestelse för alla
författare, som måste leva på sitt författarskap,
och yrkesförfattarna torde vara förhållandevis
många bland de medelålders.
En kritiker har ibland anledning att sörja
över att vi undgått pappersransonering här i
landet; den skulle ha framtvingat en
minskning av formaten, som knappast kan
åstadkommas på något annat sätt och som hade
varit mycket nyttig från konstnärlig synpunkt.
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
