Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Finsk litteratur år 1943. Av Toivo Pekkanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finsk litteratur år 1943
grundad versifikatorisk ornamentik, men där
finns också en stor och frigjord sångbarhet,
en lycklig skönhetsberusning och framför allt
en smärtsam uppgörelse mellan jaget och
kollektivet, där diktaren djärvt och
hänsynslöst bryter sig ut ur sin personlighets
tvångströja för att nå kontakt med sina
människobröder. Strävan mot ett djupare och högre
syftande tankeinnehåll, som vunnits genom
personlig erfarenhet, smärta och reflexion,
präglar främst samlingens tyngst vägande
avsnitt, som bär det betecknande namnet »Att
förgås i smärta». Denna kamp, en
skönhets-berusad diktares väg ut ur sin ensamhet till
en i krigets gastkramning levande
mänsklighet, har icke varit lätt. Så växer även hans
diktning, som har sitt upphov i egna,
personliga förnimmelser, småningom ut till ett slags
idealism, en högtsyftande panteism, där också
starkt pacifistiska tonfall göra sig
förnimbara. Tanken framskrider klart och logiskt,
buren av den ståtligt uppbyggda formen och
berikad och färgad av en nästan outsinlig
diktarfantasis metaforer och liknelser. Trots
sin yttre prakt och musikalitet är denna
diktsamling inte så alldeles lättillgänglig, men i
sina bästa stycken betecknar den, åtminstone i
undertecknads tycke, det bästa som finsk lyrik
frambragt under år 1943 och intar, skulle jag
tro, en rangplats inom vår lyrik över huvud.
Om vi så vända oss från den på en
jämförelsevis hög nivå bevarade lyrikens toppresultat
till prosan, blir intrycket av 1943 års
litteratur genast avsevärt gråare. En företeelse, som
tryckt sin prägel på romanproduktionen, har
varit de litterära pristävlingarna, som nu i
så betänklig grad kommit på modet. Med dem
ha våra äldre förlag försökt stimulera
allmänhetens redan förut stora läslust samt ge
romanskribenterna vissa bestämda motiv, medan de
talrika nya förlagen åter, som uppstått på
grund av den stora efterfrågan på litteratur,
använt sig av dem för att dra till sig inhemska
författare.
På årets pluskonto kan dock antecknas, att
den krigslitteratur, som började flöda under
vinterkriget och på kort tid svällde ut till en
sannskyldig syndaflod, nu så gott som helt
och hållet försvunnit. Så snart allmänheten
hade fått nog av den, förlorade också
förläggarna intresset för den. Dess plats intogs
likväl till en del av den s. k.
hemmafrontslitteraturen, i vilken romanförfattarna med prisvärt
nit men klent konstnärligt resultat försökt
skildra den ur kriget uppståndna nationella
Aarö H ell a ak o ski.
enigheten. I så gott som varannan roman ha
vi fått läsa om, hur äktenskapliga konflikter
och stora samhällsproblem löstes som av sig
själva i vinterkrigets patetiska, nationella
elddop.
Den omständigheten, att största delen av
de manliga författarna i den bästa
produktionsåldern varit eller fortfarande är
upptagen av uppdrag i försvarets tjänst, har
naturligtvis på sitt särskilda sätt tryckt sin
prägel på vår litteratur. En del av dem har
kunnat ägna sig åt författarskapet som
bisyssla, men numerärt är det i alla fall
kvinnorna som dominerat bland våra
romanförfattare. Bland de nya prosaverken bör först
nämnas Irja Sallas »Unissakävijä»
(Sömn-gångaren), vissa av Mika Waltaris arbeten,
Artturi Leinonens historiska roman »Johannes
Jussoila» och Olavi Siippainens
arbetarskild-ring »Suuntana läntinen» (Med kursen
västlig). Dessa böcker representera i varje fall vad
man bäst minns av 1943 års prosaproduktion .
»Unissakävijä» utgör tredje delen av en
tidigare påbörjad romanserie. Som helhet
är den inget helgjutet verk, i synnerhet det
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
