Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Härstammar människan från apan eller apan från människan? Av Werner Bögli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Härstammar människan från apan
gina organ, som skulle rättfärdiga att kalla
henne ett högre djur, eller rentav det
högst-stående. Människan utmärker sig nämligen
tvärtom genom en påfallande primitivism i
ett stort antal organ och företeelser, genom
stabiliseringen av lägre, d. v. s. i hög grad
ospecialiserade utvecklingsskeden av
fosterstadiet. Hur detta är att förstå, skall visas
med följande exempel:
1. Det förhållande mellan hjärnskålen och skallens
ansiktsdel, som är karakteristiskt för den vuxna
människan, nämligen hjärnskålens relativa storlek och dess
höga välvning gentemot den mycket mindre
ansiktsde-len, som nästan försvinner under den förra (bild sid. ooo),
återfinns hos alla ryggradsdjur, framförallt hos
däggdjuren, i deras tidiga fosterstadier. Medan människan
således även i vuxet tillstånd bevarar detta
ursprungliga förhållande, undergår alla andra ryggradsdjur,
inkl. människoaporna (schimpans, orangutang, gorilla
och gibbonerna) en utveckling, som är karakteriserad
därav, att skallens ansiktsdel genomgår en förstoring
och förlängning på hjärnskålens bekostnad. Denna
specialisering är hos fyrfota djur lätt att förstå, enär
där nosen delvis även måste överta de främre
extremiteternas egenskap som fångstredskap. Skallens
påfallande människolikhet hos människoaporna i
embryonal- och ungdomsstadierna visar bilden sid. 444.
2. Den mänskliga hjärnan, vars höga specialisering
ju alltid ansetts utgöra ett av människans
väsentligaste särdrag, är visserligen utvecklad långt utöver
djurhjärnan. Men hjärnans typiskt mänskliga
utbildning, specialiseringen av hjärnbarken och hjärncentra,
skedde med utgångspunkt från hjärnans tillstånd
i fosterstadiets sista månader, vilket utvecklingsskede
förut hade stabiliserats. Detta framgår därav att den
färdiga hjärnan uppvisar samma relationer mellan
dess olika delar som är typiska för nämnda
fosterstadium.
3. Människans tänder uppvisa en påfallande brist
på specialiseringar, om man tänker på t. ex.
rovdjurs-eller insektätartänderna, eller redan på
människoapornas starkt specialiserade tänder med ett flertal olika
tandformer. Se t. ex. de kraftiga hörntänderna hos
gorillan på Riksmuseet. Men det är speciellt två
egenskaper hos den mänskliga tandraden som bevisar dess
primitivitet: anlagen för tänderna stå hos de allra flesta
däggdjur lodrätt i käkarna. Denna egenskap är bl. a.
bibehållen hos människan. Vidare saknar hon luckan
mellan hörntänderna och de främre kindtänderna,
vilken hos övriga däggdjur sekundärt uppkom som
förutsättning för specialiseringen av hörntänderna till
långt över tandraden framskjutande huggtänder.
4. Den mänskliga handen, som ju jämte hjärnan är
människans mest typiska organ, tackar sin egenskap
att vara ett rörligt och mångsidigt instrument, just den
omständigheten att den har bevarat ryggradsdjurens
ursprungligaste extremitetsform, som uppvisar fem
rikt ledade fingrar. Vad utveckling = specialisering
betyder, ser man bäst om man jämför t. ex. mullvadens
grävtass, lejonets tass, trögdjurets ldätterfot,
hovdjurens framben, flädermusens vingar, fåglarnas vingar
och fiskarnas fenor, som alla ha utvecklats ur den
ursprungliga femfingriga ryggradsdjursextremiteten. Är
den mänskliga handen i biologiskt avseende den mest
fullkomliga extremiteten, så är den morfologiskt den
mest primitiva.
Längdsnitt genom skallar av (t. v.)
människa, gorilla samt i nedre
raden orangutang och schimpans.
Ur Westenhöfer, Menschwerdung.
5. Att här närmare gå in på problemet om den
mänskliga foten, skulle vara alltför vidlyftigt. Det skall
bara omnämnas, att det från flera håll med god
argumentering har hävdats, att däggdjuren ursprungligen
voro tvåfotadjur, så att människan även i detta
avseende hade bevarat det ursprungliga tillståndet och
att dess ståndfot således vore urprungligare än
människoapornas gripfot, som då sekundärt vore anpassad
till en vistelse på träd.
6. Människans brist på hårpäls vid samtidigt
bevarande av huvudhåret är en konservering av ett
tillstånd, som hos människoaporna finns under en
kort tid av deras fosterstadium och kort efter födelsen.
Först två månader efter födelsen får människoaporna
sin hårpäls, medan dess utbildande hos människan med
utgångspunkt från nämnda stadium blir förhindrad.
Att det verkligen hos människan är fråga om ett
utvecklingsstopp, framgår av den omständigheten att
det även hos henne vid vissa störningar i
insöndringskörtlarnas funktioner uppträder en ofta över hela
kroppen utbredd hårväxt.
Det finns ett flertal andra primitiva inslag i
människans morfologi, som här ej kunna
anföras. Ur de ovan anförda fakta framgår ju
redan med tydlighet, att människan skiljer
sig ifrån djuren, inbegripna de högststående
däggdjuren, människoaporna, genom den
grundläggande skillnaden, att hon har bevarat
ett stort antal primitiva utvecklingsstadier
och således ej gått vägen till en ensidig
specialisering. Detta gör att människan inom
djurriket intar en enastående särställning;
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
