Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Härstammar människan från apan eller apan från människan? Av Werner Bögli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner B ö gli
»Människan» som blivit djur.
Gorilla i Naturhistoriska Riksmuseet.
hon är rentav en naturens nykonstruktion.
Fast den vuxna människan till sina väsentliga
delar konstitueras av egenskaper som hos
hennes släktingar, däggdjuren, endast
uppträda såsom fetala utvecklingsstadier,
behöver man ju inte gå så långt att man säger att
människan är ’ett till könsmognad hunnet
människoap foster’ (Bolk), men det goda
med denna sats är, att den genom sin
förbryllande formulering ger människans
vane-tänkande en hälsosam skakning.
För att nu återvända till miljöforskningen,
framgår ur det sagda, att människan inte
kan ha någon miljö i ovandefinierad mening,
enär hon inte genom specialiserade organ är
tillpassad till en bestämd och oombytbar
miljöstruktur. Bristen på specialiseringar eller
vad som —- positivt uttryckt ■—- säger
detsamma: den mångfald av möjligheter att
förhålla sig, som ligger i ospecialiserade organ,
gör att det inte bara är ett avsnitt av världen
som är tillgängligt för hennes förnimmelse,
såsom fallet är för djurens vidkommande, utan
hela världen. Djuret har, för att tala med
Gehlen, »Umwelt» (miljö), men människan
»Welt» (värld) eller, som samma författare
också formulerar saken: »Den människan
tillgängliga förnimmelsevärlden står inte i en
entydig och sparsam harmoni till hennes
morfologiska struktur.»
En intressant inblick i människans
egentliga väsen får man nu, om man ställer sig den
frågan, huruvida en sådan med en rentav livs
farlig brist på anpassningar karakteriserad
varelse överhuvud taget är livsduglig. Utan
att vara försedd med fångstredskap och
förutsättningarna för deras användande, egenskaper
som ju varje djur kan berömma sig av, utan
att vara försedd med ett skylande hudskydd,
i avsaknad av genom naturen ändamålsenligt
reglerade instinkter, skulle ett sådant djur
överhuvud taget ej kunna existera i en
naturlig omgivning. Det förefaller därför, som om
människan på grund av dessa brister blev
tvungen att ersätta avsaknaden av de
specialiserade organ, som skulle göra henne
livsduglig, genom självuppfunna skyddsåtgärder,
som t. ex. genom att ta elden i sin tjänst,
förfärdiga kläder och skaffa sig tak över
huvudet samt genom framställandet av vapen
till angrepp och skydd, eller med andra ord:
därigenom att hon förändrade naturen på ett
sådant sätt att hon därigenom kom i
besittning av de medel för livets uppehållande, som
en oförändrad natur inte hade varit istånd
att ge henne. Människan fick inom naturen
och med dess medel bygga upp sig en egen
värld, kulturlandskapet. Människan kunde
således bara hålla sig vid liv genom ett i
naturen alldeles nytt och alldeles enastående
förhållningssätt, nämligen genom att handla.
Hon började därmed en ny utvecklingsmodus
i naturen och denna skulle omsider leda till
utbildandet av alla egenskaper som
karakterisera människan och som upphöja henne så
otroligt högt över djuren.
Ett storartat försök att med utgångspunkt
från denna syn bygga upp en alldeles ny
tolkning av människans väsen finner den
intresserade hos Arnold Gehlen, Der Mensch. Seine
Natur und seine Stellung in der Welt. (Junker
& Dünnhaupt, Berlin 1940.)
Människans enastående utveckling måste
således bedömas från rent biologisk
synpunkt. Den har sin utgångspunkt inte i en
morfologisk specialisering utan tvärtom i
bristen på denna egenskap. Människans
utveckling följer därför en ny lagbundenhet,
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
