Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Tyda och tolka. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyda och tolka
stoffet på allra bästa sätt för läsaren, sä att denne
utan större möda kan tillägna sig texten.–Vet
han bara med sig att han fullgör de åligganden som
närmast åvilar honom — att korrekt, tydligt och helst
också elegant klargöra textens verkliga innehåll för
läsaren — har han anledning att känna sig fri inför
denne.–Idealet är–att översättaren lyckas
tränga in i författarens tankegång så fullständigt, att
han till sist identifierar sig med denne och känner det
som om han själv var textens författare.
Men Thulstrup varnar för den sorts fria
översättningar som jag skulle vilja kalla
samvetslösa: då tydaren inte kan reda ut meningen
med en främmande text och i stället för att
rådfråga någon sakkunnigare person totar till
en tolkning på måfå, i hopp om att läsaren
ska förstå vad tolkaren har gått bet på —
något som är sorgligt vanligt. Det har två
gånger hänt mig, att jag har varit ur stånd
att kvista ut en främmande författares
mening. Ena gången var det en fransman, och
en åtspord grundlig kännare av franska
språket stod lika rådvill som jag; andra gången
var det en japan, som skrev på engelska, och
där var visserligen själva språkformen alls
inte dålig, men taaken oklar. I båda fallen
nödgades jag i min text säga ifrån att jag
stod inför olösliga gåtor.
En fråga som Thulstrup inte dryftar är den
om man bör återge dålig stil troget eller
förbättrad. Det händer inte sällan, att t. o. m.
en god författare slarvar och ställvis skriver
dålig stil; han kan vara jäktad och trött. Det
är då inte fullt sanningsenligt att bättra på
hans form, men det kan vara rätt ändå, om
man därmed lättar läsarens möda. Jag skulle
tro att det är fullt tillåtligt, ja tillrådligt i
facklitteratur, som oftast är utformad av
medelmåttiga eller rent undermåliga stilister.
Här gäller det ju inte i första hand att ge
läsaren den trognaste möjliga återspegling
av författarens stil, utan att lägga fram hans
tankar with the least possible wear and tear
ön the reader’s goodwill and capacity, som
den engelska essayisten Vernon Lee säger i
sin gnistrande pigga bok The Handling of
Words. Men när det gäller skönlitteratur,
åtminstone på prosa, kan man med skäl
tveka. Emellertid tror jag att man får och
bör bättra på här och där, när en god stilist
har gjort en eller annan blunder. Däremot
bör man inte gärna förgylla upp en
medelmåtta, endast hyfsa till särskilt klumpiga
uttryck.
Det skulle bli för långt att dryfta Thulstrups
speciella råd —- om utländska titlar, militära
termer, mått, vikt, tid, temperatur och mynt,
samt fallgropar i engelsk, fransk, tysk text
(tyvärr nämner han ingenting om fallgropar i
danskan). Hans upplysningar och råd är i de
allra flesta fall pålitliga och värdefulla, fast
jag i somliga stycken inte kan hålla med
honom, t. ex. när han hårresande barbariskt
vill »översätta» (!) dinner facket med
»smoking». Det engelska smoking är ett
verbalab-straktum: »rökning»— only this and nothing
möre — inte namn på något som helst plagg.
Väl finns ett uttryck smoking facket, men
därmed menas en rökjacka, vanligtvis kulört
och t. o. m. flerfärgad, omöjlig vid ett
middagsbord. Se Erik Björkmans artikel »Kläder och
språkvetenskap» i Ord och Bild 1919! —
»Smoking» som namn på dinner jacket är
varken engelska eller svenska, bara knoddska,
fast tyvärr brukligt •— missbrukligt — i både
franska, spanska, italienska och tyska — det
är väl från tyskarna vi har fått det. Om
man nu är så avog mot svenska språket, att
man inte vill säga middagsjacka, så må man
då ta det engelska uttrycket som det är, men
inte krypa för ett dåligt språkbruk som kan
vålla åtlöje, om man intet ont anande följ er det
också när man är bland britter. -— Inte heller
kan jag hos Thulstrup godkänna en mening
med så tysk byggnad som »Det för honom
mest tröstlösa låg i att han inte kunde göra
någonting». På svenska skulle det heta:
»Tröstlösast var det för honom» o. s. v.
Så kommer vi till Utländska namns
återgivande (som enligt Thulstrups egna regler
borde heta Hur utländska namn ska återges).
Det mesta är här rätt och gott, men tyvärr
har han inte haft mod att ta steget fullt ut.
Med rätta ogillar han att vi tar upp
främmande ortnamn i tysk form — men ändå
vågar han sig inte på de fulaste tyskerierna:
landsnamnen på -en, tillbörliga för tyska
landsändar, Sachsen, Hessen, Westfalen m. fl.,
aldrig eljes. Ännu 1600-talet igenom och väl
en bit in på 1700-talet sade och skrev man
hos oss Poland (som ännu i dag på engelska),
men numera heter det, das Herrenvolk till
ära (?) och oss till skam, Polen. Bort det,
fram för Poland! Ännu värre kryperi för
tyskarna är likväl Australien, Belgig«,
Brasilien, Indi en, Sibirien — tysk vrängning av
latinska eller eljes främmande former. I
grunden är det pluralis av ett namn på en
medlem av ett folk (Sachse, Hesse o. s. v.).
Det är bara svenskan och danskan som dras
med de tyska formerna. För mer än ett
.495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
