Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Tyda och tolka. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Nordenstreng
goda författare med lättprosan, dels tål nog
högprosan en grundlig omstädning och
väd-ring, så det mesta av latinet och tyskan sopas
och luftas ur den. En högtidlig stil måste
finnas, men svenskan har ännu ingen verkligt
god sådan. Lagspråket t. ex. bör vara
högtidligt, och det tillsvidare bästa i den vägen
finner vi väl i 1734 års lag; men t. o. m. den
är i alltför många stycken osvensk. Och
mången tycks tro att det högtidliga bör, ja
måste vara klumpigt -— och det är fel. Det
högtidliga bör vara vigt, smidigt, elegant, inte
uppstyltat och tillkrånglat. Vår s. k.
normalprosa och tyvärr jämväl högprosan har till
stora delar formats efter tyska förebilder, och
dessa i sin tur har uppkommit genom att det
arma tyska språket har lagts på latinsk
Pro-krustesbädd, modell Titus Livius. Man har
sålunda pinat in tyskan i latinsk syntax, som
passar den lika bra som yxskaft till goddag.
Emellertid har de främmande språken
onek-ligt mycket att lära oss, och alla kulturspråk,
åtminstone de europeiska, har utformats
under främmande påverkan — på gott och
ont. De skulle utan denna vara vida trögare,
vida fattigare. Och just motsättningarna
mellan de främmande språken och det egna
väcker till eftertanke, sporrar till att söka
efter bästa möjliga inhemska uttrycksmedel.
En slö eller slarvig tydare apar tanklöst efter
de främmande ordalagen och för sålunda in i
språket uttryckssätt som högljutt svär mot
dess kynne. En vaken och ansvarskännande
däremot letar, väger och prövar, och stundom
kan han finna att de främmande vändningarna
väl stämmer med det egna målets kynne,
fastän de förut inte har nyttjats; då tar han
upp dem och utvecklar därmed modersmålet.
Eller ock finner han dem stötande och väljer
då andra, tjänligare. Men säkert är att alla
våra europeiska språk har blivit rikare och
smidigare just genom tvånget att återge
grekiska och framför allt latinska uttryckssätt.
Detta gäller t. o. m. om isländskan, fastän dess
upphov som skriftspråk — liksom svenskans
■— var nedskrivningen av rent inhemska,
inhemskt formulerade lagar. Islänningarna är
fullt medvetna om det och vidgår det tveklöst,
hur stolt och malmfull stilen än är i de gamla
ättesagorna, som röjer föga av främmande
påverkan. Det gäller här som alltid, att hålla
den gyllene medelvägen mellan tjurskallig
konservatism och lättsinnig
självuppgiv-ning.
Men just därför är tydningen en så makt-
påliggande sak, att den bör få hjälp och stöd
från alla möjliga håll, främst då
språkvetenskapens. Föreningen Nordens
språkvårdsnämnd har numera lyckligtvis kommit till
stånd, och dess ledamöter är mestadels
dugande krafter. Men frågan är likväl vad den kan
orka och hinna med, ja t. o. m. hur mycket
den vågar. Det är fara värt, att den kommer
att i stort sett godta status quo och ställa in
sig huvudsakligast på att hindra språklig
särglidning i fråga om ord för nya saker och
idéer, kanske också på att ur
fackterminologin utmönstra ord som inte förstås i
grannländerna — eller missförstås. Allt detta är
nyttigt och lovvärt, men inte på långt när
tillräckligt. Denna nämnd borde ha en kår
av fast och väl avlönade ordbyggare, om jag
så får kalla dem: kunniga, lärda filologer,
drivna stilister, väl övade i olika stilarter, och
jämte dem en del yrkes-skriftställare, som för
detta ändamål borde få åtminstone en
grundläggande akademisk filologisk skolning.
Förutom de uppgifter som tillsvidare har nämnts
borde den också ägna sig åt att rika till — inte
tyskeliga »berika» — svenskan, dels med
nyskapade ord, dels med återupptagna bortslarvade
gamla — t. ex. det hederliga bjärt, som levde
ett friskt liv i min ungdom, men nu är så
gott som kvävt av esteternas tyska grell, som
till yttermera visso nu hos oss stavas tyskare
än tyskt, med det heliga teutscha ä, numera
vordet något slags sällsamt »svenskt»
demokratiskt palladium! — dels ytterligare med
värdefulla, uttrycksfulla landsmålsord. Allt
sådant språkgods borde nämnden sätta i
omlopp, i böcker och tidningar, i radio och
annat tal, inte minst i skolan. Ja, inte bara
ord, utan också ordasätt. Denna nämnd borde
också brännmärka, håna och gissla allt
dåligt språkvirke, som vanpryder svenskan,
och skapa nya ord i st. f. de dåliga, likaså
varsamt ta upp och föra i bruk nyttiga och
viga främmande ord. Allt detta borde ske
med glatt mod, inte halvhjärtat och inte
tråkhögtidligt.
Men tillbaka till tydningen! Thulstrup säger:
Viktigast är således att översättaren behärskar det
språk till vilket han överflyttar texten. Med hjälp av
lexikon och grammatik kan en skicklig språkman
lista sig till innehållet i en text, som är avfattad på
ett för honom i övrigt tämligen okänt språk. Men att
lära sig ett språk så väl, att man på detta kan uttrycka
sig inte bara korrekt utan även elegant — det är
oändligt svårt. Det är bara sitt eget modersmål man
efter hand kan lära sig bemästra pä detta sätt. — •—
Översättaren är läsarens tjänare. Han ska servera
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
