Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Mörkläggningskväll. Av Arvid Brenner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mörkläggningskväll
det bleka ansiktet — något färglöst men
skimrande. Nu var hon idel silver, overklig
och ogripbar som en månstråle. Han ville
fly bort tillsammans med henne. Till något
av de avlägsna länder hon rest i, eller till
Vintergatan. Eller ut i den blå staden. Det
ena föreföll ungefär lika möjligt eller
omöjligt som det andra. Jag älskar dig, tänkte
han, jag har aldrig förut vetat hur det
känns att älska en människa. Varför hade
han inte sagt det åt henne nyss då de var
ensamma? Nej, han skulle förstås aldrig
komma att säga det. Men han kunde
åtminstone sagt något annat, något vettigt...
Han rodnade vid tanken på de idiotiska
floskler han pressat ur sig. Sightseeing och
Pompeji! Det var så förbannat dumt!
Sannerligen man behövde frammana några
extra spökeffekter, verkligheten var
makaber nog: en blank vårhimmel, som när som
helst kunde förmörkas av främmande
bombplan, förtrogna gator, som plötsligt kunde
eka av främmande stöveltramp . . . Fullt
så febrigt som för fem veckor sen, då de
bröt in i Danmark och Norge, kändes det
kanske inte längre; men det berodde i så fall
på att man vant sig även vid det vanvettiga
■—- i själva verket var väl hotet närmare än
någonsin nu under dessa mörkläggningens
ändlösa nätter. Och här satt man och
fantiserade om Vintergatan! Här satt man och
dagdrömde sig bort i stället för att känna
sitt ansvar! Jag vill inte, att vi ska göra
några eftergifter, tänkte han. Jag vet att
det finns värre saker än krig, jag är redo
att ta ett krig . . . Men det var inte sant,
han var ännu inte redo. Feghet kanske; men
inte bara det. Också motvilja att döda,
misstro mot allt våld. Det enda han visste
var att han aldrig kunde finna sig, aldrig
böja sig under dem. Men han var
ångest-fullt oviss om hur hans egen form av
motstånd skulle se ut. Han var en dålig soldat
och kanske skulle han också bli en dålig
martyr. Döden fick ett slags lockelse; och
Vintergatan kom närmare än rummet han satt i.
Det ringde på tamburdörren och han
hörde Maja gå och öppna. En ivrig,
beskäftig kvinnoröst talade ensam i ett par
minuter och sen stängdes dörren igen,
ganska hårt. Strax därpå kom Maja och
Ingvar in. Maja bar en stor skål frukt, som
hon ställde på bordet. Bertil såg henne
komma genom rummet i sin ljusa klänning,
lite fyllig, med säkra steg. Hon såg verklig
och levande ut också i skymningen.
— Vem var det som ringde? frågade han.
— Det var fru Lindblom, som talade
om, att vi inte behövde vara rädda längre.
Hennes mans kusin hade en bekant, som
var anställd i U. D., och han hade sagt att
nu har vi slutit förbund med tyskarna, så
nu kan vi vara alldeles lugna . . . Vill du
vara snäll och dra ner gardinen, jag måste
ha ljus, för jag ska stoppa strumpor.
Det blev becksvart ett tag, då han fått
ner gardinen och fumlade med de små
klämmorna, som fäste den vid sidorna. Han
tyckte han hörde någon dra en djup suck,
men han visste inte vem det var. Mörkret
slöt sig omkring honom som något kroppsligt
och han kände en ilning av den
instängningsskräck han lidit av som barn. Så
tändes taklampan och de blinkade alla osäkert
mot det starka ljuset. Dagny hade gått och
satt sig i den blommiga soffan. Hon tände
en cigarrett. Hennes ögon hade svårare än
de andras att vänja sig vid ljuset, hon höll
dem ännu halvslutna; de var lite
röd-kantade, som om hon legat vaken i många
nätter. Hon följde Ingvar med blicken och
tänkte att varför kommer jag aldrig att få
några barn. Men kanske hon innerst inte
ville det. Ingvar hade en brokig
fjäderprydnad på huvudet och en tomahawk i
handen, men han var en mycket stillsam
indian. Han hängde på armstödet till Bertils
stol och ville höra en saga. Inte nu, sa
Bertil. Kanske när ni har lagt er. Förresten
måste ni lägga er nu. Nåja, en liten stund
till. . . Hans fingrar gled över tomahawkens
trubbiga egg. Jag tror jag aldrig förr har
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
