Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Mörkläggningskväll. Av Arvid Brenner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Brenner
sett så friska barn som deras, tänkte
Dagny, med så orädda ögon. Sådana skulle
alla barn vara, då skulle det växa upp en
ny sorts människor, då skulle . . . Men nu
var väl allting för sent.
Maja hade slagit sig ned vid matbordet
och vältrat ut en hög trasiga strumpor
framför sig. Lampskenet föll på hennes
mörka, blanka hår. Hennes ansikte hade
ännu ett förtrytsamt uttryck.
— Ska jag hjälpa dig? sa Dagny men
reste sig inte från soffan. Egentligen
förefaller det så meningslöst att stoppa
strumpor, tillade hon vagt.
Maja såg på henne; och blicken var för
första gången klart fientlig.
— Tycker du? sa hon. Inte lär vi värja
oss bättre om vi går barfota. . .
Dagny steg långsamt upp och gick fram
till bordet. Hon valde ut ett par grå
barnstrumpor och strök lite med handen över
dem. Hon såg ledsen ut.
— Men ibland känns det så, sa Bertil,
fast han inte ville säga det. Som om allt
vanligt, civilt arbete vore meningslöst —
det mesta vi håller på med kommer ju
ändå aldrig att bli färdigt. Vi gör det bara
på låts. Vår vardag känns redan urholkad
och lika spökaktig som de mörklagda
gatorna därute ... — Han avbröt sig
skamset. — Jag önskar jag vore inkallad, tillade
han. Det är visst det enda man kan stå ut
med just nu.
Ingen svarade.
Men Peter hade börjat gå av och an igen,
med sina långa, rastlösa steg. Varje gång
han närmade sig spegeln, kastade han en
förstulen blick in i den. Han hade mycket
blont hår men mörka sammetsmjuka ögon.
Det fanns stunder, då han rashatade sitt
halva jag och ville riva ut sina judiska ögon.
Men också stunder, då han överväldigad
av skam önskade att han med varje droppe
av sitt blod tillhört den ras, som nu
föraktades, förtrampades och mördades. Det
växlade från den ena minuten till den
andra; han visste aldrig, var han hade sig
själv. Han hatade dem som stämplat honom
som paria och jagat bort honom från hans
land, men deras gift hade trängt in i hans
ådror och gjort honom sjuk. Var han gick
och stod, tyckte han sig känna plumpt
undersökande blickar; de trevade som orena,
mätande fingrar över hans drag. Bara inne
i det här rummet kände han sig en liten
smula trygg. Härinne fanns ännu som en
återstod ren luft. Maja som satt där vid
bordet i sin gula klänning, han såg hennes
stora, milda bröst röra sig under tyget då
hon andades, han tänkte att han skulle vilja
leva ett långt, riktigt liv tillsammans med
en sådan kvinna och ha barn med henne. . .
Men det var ju bara en chimär alltsammans,
en hägring av något, som inte längre fanns.
Bertil hade rätt i det han sa nyss om den
urholkade, spökaktiga vardagen! För en
gångs skull hade han sagt något riktigt!
Annars lurade han sig själv som alla andra
här: de klamrade sig fast vid sin illusion
till vardag och fattade inte vidden av det
som skedde i världen omkring dem . . .
— Det är hela vår kultur som går under!
bröt han ut. Att ni inte kan se det! Det är
ödesbestämt! Också om nazismen skulle
besegras, och det ser sannerligen inte så ut,
kommer dess destruktiva anda att leva
vidare och fullborda sitt förödelse verk. Vi
kan slåss emot den, vi kan värja vårt nakna
liv, men det är dåraktigt att tro att vi kan
utsläcka denna anda, som ödet självt har
utsett . . . Ser ni inte, att hela vår
verklighet inte längre existerar, att den är
upplöst, förbränd inifrån, att den är aska fast
den skenbart behåller sin form . . .
Han stannade vid bordet och såg på dem
med blint stirrande blick. Hans kantiga
ansikte var alldeles vitt.
— Peter, sätt dig ner igen, sa Maja
sakta. Hetsa inte upp dig så där. Härinne
hos oss är ingenting aska. Och det finns inget
annat öde än det vi skapar åt oss själva . . .
Peter såg ut att vilja svara något häftigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
