Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Mörkläggningskväll. Av Arvid Brenner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mörkläggningskväll
men avbröt sig. Han hejdade sig alltid
inför Maja. Det brände i hans ögon och han
svalde hårt ett par gånger. Sen såg han
Dagnys kind med en liten nervös ryckning
i mungipan. Hon vände inte ansiktet mot
honom, hon låtsades inte om honom, men
han kände, hur hon gav vika för honom,
på ett slags sömngångaraktigt sätt. Hon var
inte den sortens kvinna han längtade efter.
Hon gick från man till man och hon hade
ingen tröst att ge honom. Men hennes kropp
var vacker och han var alldeles ensam.
— Jag undrar, sa Dagny, om man
någonsin kommer att få resa igen. . . — Hon sa
det lite på måfå, bara för att få in något
mjukare i den spända stämningen. Sen kom
det som ett skimmer över hennes ansikte
och hon började berätta om något hon
upplevat på andra sidan jorden. Hennes röst
var sval, med en utdragen, dämpat
sjungande rytm.
Bertil blundade. Han ville inte se
rummet omkring sig; just nu kunde han ändå
bara se det med Peters ögon —• ögon som
kanske var sjuka, men kanske också mera
klarseende än andras. Han lät sig sakta
gungas bort av Dagnys ord. Han skymtade
en oändlig, silvrigt soldisig havsyta, med
gröna öar vid synranden. Ännu finns det
lyckliga öar någonstans, tänkte han. Och
om också de till sist skulle överspolas av
den stora flodvågen, fanns det kanske ett
kommande liv, där han och hon en gång
skulle förenas . . .
Han vaknade som ur en dröm vid att
hon sa:
—• Ja, bara det ville bli fred snart. Jag
kommer att ta första båtlägenhet ut. . .
— Fred? upprepade Maja. Gör det dig
detsamma, vad det blir för slags fred?
— Jag menade det inte så, sa Dagny
hastigt.
Men hon hade menat det. De andra tre
kände det med ens tydligt: hur hon stod
utanför. För henne gällde kampen som
pågick inte liv eller död.
Hon förnam kylan omkring sig och reste
sig upp.
•— Jag ska gå nu, sa hon. Det är sent. —
Hon kastade mekaniskt en blick bort mot
bokhyllan. Varje gång på sista tiden hade
hon lånat med sig en bok härifrån, för att
ha en förevändning att komma tillbaka.
Den här gången skulle hon inte låna någon
bok.
Peter hade också stigit upp. Han stod
bredvid henne som om han redan tagit
henne i besittning; men hans mun var
bitter. Hon såg en sista gång på Bertil,
men avskedet gjorde mindre ont än hon
väntat sig.
Maja gick för att lägga barnen; och Bertil
blev ensam i rummet, som ännu tycktes eka
av röster. Han släckte lampan och drog upp
gardinen. Det var alldeles mörkt ute nu,
men den blå tonen dröjde kvar. Ett
sökarljus trevade som ett långt finger över himlen.
Steg hördes nerifrån gatan, steg som kom
och gick i en evig vandring. . . Men så
småningom, medan han stod där, blev
rummet bakom honom verkligt igen; blev
hela det liv han trott dödsdömt än en ?ång
verkligt, påtagligt, varmt. Det var inte
sant, att det var urholkat och förbränt:
det andades och fanns till så länge han själv
inte svek det. Han kände, hur något
hårdnade inom honom och tog form och gestalt;
nej, han skulle inte svika. Och ändå — så
länge han levde, skulle han inte bli kvitt
minnet av de där främmande stegen nere
på gatan, av hur han ångestfullt lyssnat
efter en enda människas steg, som för alltid
försvunnit bland de andras . . .
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
