Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den unge Oscar Levertin. Av Anna Levertin. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Oscar Levertin
jag, ty hos mormor hade man sitt bästa
kosthåll.
De andra helgerna högtidlighöll hon så
länge hon levde. Hon blev förresten åtti år,
och då hennes barn vid hennes sista sjukdom
uttalade förhoppningen att hon dock skulle
överleva den, räckte hon lång näsa och sa:
— Nej, nu narrar jag er allt, ty denna gång
tar mig Vår Herre.
Nåväl, varje fredag under hela vintern åt
vi så middag vid Drottninggatan. Iklädd sin
vita spetsmössa och svarta sammetskofta
kom hon leende emot barn och barnbarn,
det var helg kring hennes lilla person, och
ännu sötare var hon, när hon var klädd i vitt,
som på nyårsdagen, den finaste lilla
elfenbensfigur, och bönböckerna, som hon alltid
hade inom räckhåll, var även de överklädda
med vitt siden. Den vita dräkten anspelar då
på svepningen. Det var just i den helgen som
Oscar kom upp och presenterade sin
tillkommande, och mormor hälsade dem med orden:
— Gott nytt år!
Lisen, Oscars fästmö, tyckte gumman var
förtjusande men bra bakom med
nyårsönskning i september. Sedan fick hon ju
förklaringen.
Ofta var också andra närstående bjudna.
Däremot umgicks icke släkten på pappas
sida i huset. Ledsamt nog för vår far, som
inte var road av mammas.
De andra mågarna var inte hans kulör, men
det härliga smörgåsbordet, vid vilket
herrarna fick slå sig ner i godan ro, försonade
honom litet med gästerna. Efter denna tungt
vägande inledning följde en middag, så
kraftig att den enligt moderna principer skulle
betecknas som självmord och efter vilken
man kände sig som en överansträngd boa
constrictor.
Sedan dåsade tanterna i det halvskumma
förmakets soffor, medan mamma helst
underhöll dem med historier om sina märkvärdiga
barn »sonen» Oscar och »gossen» Lars och
flickan förstås. Först när hon kunde förtälja
att hon träffat Fredrikson hos Dubois, blev
det liv i luckan, och det pratades och det
viskades . . . Var moster Hilda från Vårgårda i
stån och alla tre systrarna samlade, utspann
sig gärna en vänskaplig diskussion om vem
av dem som i ungdomen var vackrast. Kallade
man dem ej för »de vackra mamsellerna
Davidson»?
— Jag hade de regelbundnaste dragen,
påpekade den äldsta, moster Betty.
— Tänk på min figur! ropade moster Hilda
och sträckte på sig.
— Men jag var så täck, sa lilla mamma.
Och det var hon i sanning så länge hon
levde!
Herrarna rökte inne hos den snälla morbror
Alfred där konjaksbrickan var insatt fast han
hade svårt att fördra den tjocka luften. Han
hade också fullt sjå med att hindra pappa
att förgå sig, när han försvarade frihandeln.
De andra rika knösarna var naturligtvis
protektionister. Liksom pappa under Giftasfejden
kämpade för Strindberg, förstås som Oscar,
kämpade han för Sven Adolf Hedin och för
frihandeln och blev härigenom ovän med sin
goda vän farbror Oscar på Marieborg efter
vilken Oscar fått sitt namn, och inte bara
efter
I Ossians dunkla sagovärld
Där Oscars namn emot dig klingar ...
Barnen, de tydde in till mamsell Fredrikas
trevna rum, invid köket, med en litografi av
Karl XII och Mazepa över liggsoffan. Ibland
gjorde Oscar också henne den äran! Det
riktigt bubblade sagor och historier ur henne,
denna snälla gumma, vilken studsade i sin
gång som en gummiboll. När hon blev
pensionerad och kom upp på visit till mormor,
frågade denna:
— Nå, vad har du för dig nu för tiden?
— Jo, kära fru Davidson, svarade hon och
både neg och studsade, nu är jag i
Israelsmissionen . . .
Med det ville hon riktigt glädja sin fromma
matmor! Och som denna var en mycket klok
kvinna, blev hon ej förtörnad utan smålog,
liksom hon sade åt sin yngste son, Bernhard
som låtit döpa sig:
— Ja, bara du blir en bättre kristen än du
varit jude . . .
När schabbis (sabbaten) gick in efter
solnedgången, samlades alla i salen. Mormor
trädde in från sängkammaren, där hon vilat
sig litet. Över hennes anlete låg ett uttryck
av högtidlig glädje och hon gick fram till sin
son Alfred, som bodde hos henne — och inte
orkade leva då hon gick bort — och läste
över honom en bön, tände ljusen i
silverkandelabrarna samt slog sig ner vid bordet liksom vi
andra, varpå de yngsta läste sabbatspsalmerna
i den svensk-judiska psalmboken.
Nu hade sällskapet utökats med några
kvällsgäster, en gumma som liknade en
kaffeböna, brun i brunt, samt en annan som
hade en svart mössa med ilsket gredelina
519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
