Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den unge Oscar Levertin. Av Anna Levertin. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Levertin
band och hennes fula adoptivdotter, som var
musikalisk men oduglig som lärarinna, det
måste man tro när resultaten av hennes
undervisning lät höra sig.
Var det någon utländsk rabbin i stån, var
denne självskriven hos mormor då hon var
församlingens äldsta prydnad. En tjockis från
Balkan som provpredikat i synagogan
omhuldades sålunda en fredagsafton på bästa
sätt. Och när han ville slå sig ner, drog
morbror undan stolen för att ge honom en fåtölj,
varvid han satte en ordentlig rova, som
utlöste en opassande munterhet. Morbror var
otröstlig och gav honom vid avresan en
dyrbar present. Som han också föll igenom i
valet, blev den nog bästa behållningen av
hans stockholmsbesök.
När det var riktigt middagsfrämmande,
bjöd mormor Davidsönerna. Råkade
gästantalet stanna vid det fatala trettonnumret
skickades i sista stund efter Kalle Bix
(Bendix). Det var mormors flicknamn. Han blev
sedermera en stor pamp i utställningsteknik
med ordnar, men lyckades aldrig i våra ögon
vara annat än en vante.
Efter psalmböckerna togs lottospelet fram,
som roade både mödrar och barn, med
cho-kladpraliner till marker, och herrarna bjöds
på punsch.
Tillsist kom kvällsvarden på bordet: det
vita brödet under sitt sammetstäcke med ett
hebreiskt språk i pärlsöm och som mormor
välsignade samt den obligatoriska fisken.
Men då var man så trött och mätt att man
inte orkade gäspa.
På hemvägen var pappa ur humör. Det
sällskapet roade inte honom — egentligen
trivdes han endast med ungt folk — och hans
kritik var långt ifrån mild, men mamma sökte
medla, troligen mest med tanke på att det
varit gott att veta att hennes barn haft ett
stöd i hennes förmögna anförvanter, medan
pappa gjorde allt för att lossa banden.
Han var för temperamentsfull för att vara
tolerant, ehuru han ofta citerade ordspråket
»tout comprendre c’est tout pardonner», men
det gällde en annan kategori av människor,
de skökor och publikaner, och någon klok
beräkning fanns inte hos honom. Oscar
tyckte nog att han hade rätt i mycket, men
framhöll på sitt försynta vis att vi ju alla
varit gäster hos mormor, som inneslöt alla i
helgens frid och för vilken sabbaten var
veckans A och O.
Veckorna före jul var en orons tid. Då
måste pappa skaffa presenter till släktingarna
och till oss och till jungfrurna, och det var
visst inte så mycket folk i affären som köpte
konstsaker som det skulle och inte ville de
betala något. Och mamma stod i och sydde
och gick till mormor, för pengarna räckte
inte. Men som det var skollov var det roligt i
alla fall med Lars kamrater som huserade i
gossarnas rum. De hittade på så mycket skoj!
De sköt med salongsgevär på böcker, som de
satte in i kakelugnsnischen och som vid
lämpligt tillfälle kastades ner på gatan. När ingen
såg det förstås. Eller där levererades
regelrätta kuddkrig, så dunet rök i luften. Ibland
strök bläckhornet med eller vattenkaraffinen.
Men om någon av pojkarna måttade en kudde
mot Oscar, blev Lars arg och röt: — Låt bli
honom, han läser! . . . Och där satt han tabu
mitt i röran och läste så han varken hörde
eller såg.
En julafton minns jag särskilt. Jag satt
på bordet i en ny skär klänning och drog på
mig nya vita strumpor. På golvet satt Lars
och sysslade med något. Jag sjöng i det jag
svängde än det ena än det andra benet:
— Se mitt lilla ben, se mitt lilla ben, se mitt
lilla vackra ben . . .
— Gör inte om det där, befallde han.
■— Se mitt lilla ben, se mitt lilla ben, se
mitt lilla vackra ben . . .
— Gör inte om det där! varnade han.
— Låt henne sjunga sin lilla ramsa, sa
Oscar och kastade en slängkyss till mig.
— Se mitt lilla ben, se . . .
Det var dock att utmana makterna . . .
Lars grep tag i mina fötter och drog mig ner
från bordet, så att jag och med mig
bordduken och den brinnande fotogenlampan och
Oscars bok hamnade i en hisklig röra på
golvet.
Mamma smällde till Lars med kraften av
en kattass och började gråta, ty klänningen
var förstörd, och jag gjorde henne sällskap,
och Oscar visade förgrymmad på
fotogenfläckarna på boken som var skolbibliotekets.
— Att olyckan kunnat bli värre tänkte visst
ingen på.
När spåren av dramat någorlunda
utplånats, kom pappa hem från boden. Alla sorger
och bekymmer var glömda! Vi stuvades in i
en hyrvagn, en klädkorg med paket
placerades bredvid kusken och genom ett tyst och
vintrigt Stockholm, där tända granar lyste i
alla fönster, åkte vi till Skeppsbron 44 varest
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
