Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den unge Oscar Levertin. Av Anna Levertin. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Oscar Levertin
julen firades hos farbröderna och alla
samlades.
Det var först och främst värden, farbror
Jacob, farbror doktorn kallad, ståtlig och
massiv i pipad skjorta med en solitär i, den
ännu vackra tant Jessan, vår faster, i svart
moaré med äkta pärlor, reslig även hon och
alltid uppvaktad av sina bröder, farbror Moje
med hår och mustascher svartare än
någonsin av tusch som rök, den fina farbror Carl
med sin husföreståndarinna, tant Emma, ett
litet knyte i grön sidenklänning, och barnen
Philip förstås och alla andra som hörde till
familjen. Och granen var så hög att den gick
upp i taket, och kristallkronorna var tända,
och det var så mycket klappar med vers att
man inte kunde komma ihåg alltsammans
och så mycket gott att man inte kunde äta
mer snask . . .
På juldagen nere hos farbror Carl var det
ännu ståtligare. Det stora gående bordet
var dukat i salen med silver och
levande ljus, och man kunde ta för sig vad
man ville, och där var lax och skinka och
smörtårta och många viner. Den gamle
Hyltén-Cavallius, hög och haltande, trädde in
stödd på sina söner de vackra officerarna,
och där kom alla som var befryndade med
familjen Levertin eller på något sätt hörde dit.
Barnen åt i farbrors rum. Det var så fullt
av konstskatter att det hängde föremål både
på kakelugnen och på dörrarna. Oscar, han
fick äta med de stora för vilka det var dukat
med småbord i salen och även i förmaket
med dess möbel i grön brokad och guld. Efter
middagen lektes snillelekar, och Oscar löste
charaderna och gåtorna lika bra som de stora
kusinerna, vilka hade urringade klänningar och
långa lockar. Och till sist dansades det
långdans, och när ormen kom ut i köket, neg
alla jungfrurna . . .
Annandagen gick i tystnadens och lugnets
tecken hemma hos oss. Förutom att Lasse
på morgonen i bara nattskjortan och med en
stor käpp i handen slog ner alla gotterna från
granen, så mamma måste köpa nytt då den
skulle plundras, medan Oscar, skamligt nog,
lät honom hållas . . . Sedan snabbläste vi alla
våra nya böcker, för att kunna byta dem
efter helgen.
På kvällen tände mamma ljusen vid pianot
och slog sig ner och spelade Bellman,
gossarna sjöng och pappa brummade:
— Liksom en herdinna högtidsklädd . . .
WKKtk
Mormor, Rebecka Davidson,
f. B en di x.
Bror Lars och jag var Klaraungar, men
Oscar föddes — av en slump kan man säga —
i mammas födelsestad Norrköping. Mamma
var nämligen på besök hos morföräldrarna
medan pappa var utrikes på affärsresa. En
vacker dag — uttrycket taget i dubbel
bemärkelse — företog mor och dotter en åktur,
det var förresten den 17 juli 1862, till Gryt
strax utanför stån för att hälsa på en bekant
familj. Och där, till stor uppståndelse, gjorde
en liten gosse sitt inträde i världen tidigare
än han skulle — i det hela var han ju så
tidig av sig. Ett kvinnligt faktotum svepte
beslutsamt in honom i ett getskinn och lät en
uppvärmd kakelugnsnisch bli den lille
stackarns bostad den första kritiska tiden.
I tio år bodde vi på Klarabergsgatan,
alldeles intill kyrkogården, som var oss en
källa till glädje, men för mig också till en
viss fasa. Där var gravarna, vilka hyste
stoftet av de skalder som så ofta talades om
hemma, den kloka Anna Maria Lenngren,
den kvicke Leopold och Bellman, den älskade
Bellman. Men där fanns också andra gravar
med stora tunga block, vilkas skrift var
utplånad och som enbart var dödens hemska
boning. Och där fanns den mörka grav med
kapell med utskjutande plåttak, som rests
över en slaktarålderman och som man gärna
521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
