Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den unge Oscar Levertin. Av Anna Levertin. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Levertin
Första sidan av diktcykeln »Till
Dybböl».
O himmel, säg, hvi sä skönt och så blått
Ditt hvalf öfver Dybböls jord du kan spänna?
Som om Tyskarne väl förlåtelse fått
För den smärta de låtit Danmark få känna?
Hvi klär du dig ej i en nattsvart drägt
Och ej låter en flik utaf ljus få skymta
Och fylier med bäfvan den röfvande slägt,
Som med fromhet och tro gudsnådligt plär skrymta?
Hvi kan någon tro på ädelt och stort
Hvi kan någon tro att rättvisa finnes
Då man mins, hvad Tyskland mot Danmark har gjort.
Då Slesvigs lott man sig drager till minnes?
Hvi kan någon tro på sanning och dygd
Och fromt sina händer mot himmelen lyfta,
Hvi kan någon känna annat än blygd
Så länge Slesvig i bojor får snyfta?
Det lilla häftet med ynglingens prydliga
piktur (som sedermera förvandlades till en
handstil, vilken var sättarnas förtvivlan) låg
alltid väl insvept i silkespapper i mormors
översta byrålåda.
Nej, något misskänt geni var sannerligen
icke Oscar Levertin inom den snäva
familjekretsen, ej heller i skolan. Han betraktades
redan vid mycket unga år som ovanligt
begåvad och kunnig, ehuru han alltid höll sig i
skymundan.
Dessa flyktiga bilder har jag nertecknat i
akt och mening att visa vad Oscar Levertins
barndomshem betytt för hans utveckling och
hans konstnärliga anlag. Här hade han en
befruktande jordmån och rottrådar från
densamma kunna spåras i hela hans produktion.
Boken om målaren Nicolas Lafrensen d. y.
tillägnar han så minnet av sin fader såsom
varande den »som mer än någon annan hos
mig väckt kärlek till konst och lust att förstå
konst, allt ifrån den dag, då jag första gången
vid hans hand gick genom Nationalmusei
salar». Faderns beundran för Stockholm, för
Gustaf III, för Bellman fick han så att säga i
arv liksom den varma släktkärlek som löpte
som en röd tråd genom hela hans existens.
De levertinska hemmen hade den dåtida
prägeln inom Stockholms borgarklass, de
var trevliga och gästfria samt dessutom
ovanligt konstnärligt betonade. Hos
mormodern, som var varmt religiös och där de
judiska bruken noga efterlevdes, insöp han
samhörighetskänslan med det judiska folket
och dess tragiska öde befruktade hans
fantasi. På så vis upplevde han inom sin egen
sfär något av både väster- och österland.
Skolan spelade naturligtvis också en stor
roll i ett så bildningstörstande sinne som hans.
Och ej minst gymnasistföreningen Concordia,
där han debuterade som humoristisk
författare och poet. Den var under de två sista
åren för honom av vitalt intresse. En tid var
han dess’ bibliotekarie, men hans
organisatoriska förmåga tycks ha varit klen, ty det
klagas över att flera böcker kommit bort.
Mest gick Oscar för sig själv i skolan, men
han hade dock några vänner under
gymnasisttiden bl. a. Axel Hamberg, blivande
professor i geografi, med vilken han pluggade
latin och grekiska. I ett brev måste sagde
Hamberg frågat honom vad han ämnade välja
för yrke, ty Oscar svarar: »Vad yrkena
beträffar kan jag ej säga något bestämt, men
det är helvetes svårt sedan vem vet. Jag
tror jag får säga som dansken Wessel: han
var född till bagateller och något stort gjorde
han ej heller.» —- Den danska litteraturen
sysselsatte honom tydligen mycket vid denna
tid, ty han ämnar skriva för Concordia en
uppsats om Paludan-Müller — men tvekar
därför att ämnet är osvenskt.
En annan kamrat, som förekom i vårt hem,
var Kalle Sevon, bankkamrer in spe, som
även var hos oss ibland på somrarna i
Vaxholm och läste med bror Lars, när eleven
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
