Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den unge Oscar Levertin. Av Anna Levertin. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Oscar Levertin
INDISK AFGUD
Jag är af prima qvalité,
Det kan helt visst på mig man se,
En duktig korpulens jag bär
En indisk gud ej lottlös är.
Må derför du bli lik mig sjelf.
Ej ens av årens tröga elf
Förändras må sen glädjen din.
Må innan ordet af du vet
Du blifva riktigt tjock och fet
Med korpulens så stor som min.
NORDISK GUD
Sjungande sånger
Stora och sköna,
Vill nu jag visa
Vittert min konst.
Frisk må du frossa i
Fridsälla dagar,
Leende njuta
Lustiga lifvet.
Skärande sköna
Strålande lagrar
Lefve du lyckligt
Ständigt och jemt.
SVENSK KLOCKA
’ Jag talte dina stunder
I nattens stilla blunder
Och dagens strid jemväl
Uti salen.
Jag pickat för dig ständigt
Och visat dig behändigt
Hvad klockan väl var slagen
Uti salen.
Trots allt vill min mund
Dig önska hvar sekund
Blott idel fröjd och lycka
Uti salen.
CHORUS:
»Vi binda dig en hederskrans
Utaf viol och siden»
Hvars make du ej nånsin sett
Förrän vid denna tiden.
Allt skönt, allt varmt och godt som finns
Jag uti kransen ställer.
Och helsa, lycka och godt hopp
Der blifver eterneller.
Från samma tid, eller något tidigare
stammar denna glödande kärleksdikt:
I SADELN
Det är skönt i den fria natur
Att tumla på springarens rvgg
Och trafva — ja Gud vet hur
I kapp med de dansande mygg.
Så häftigt då brusar mitt blod,
Så eldigt mitt hjerta slår
Som på blodigt slagfält jag stod
I spetsen framför min kår.
Och bort jag slungar hvart band
Som modets lagbok bjöd.
Det är som från haf och land
En enda frihetshymn ljöd.
Så styrde jag stilla min häst
Till allra käresta min,
Der hon satt och drömde som bäst
Och tänkte på mig i sitt sinn.
Så sakta jag red på min häst
Och hviskade till henne då
»Du kära, som mig har fäst
Med band som snärja mig så.»
Du ensam får tygla i ro
Min stormande vilda själ
Du ensam för alltid skall bo
I det hjerta du gjort till en träl.
Jag är som den fåle du ser
Som allenast vill lyda mig,
Jag trotsar all verlden och mer
Men styres så gerna af dig.
Från ett senaie år förskrev sig
däremot diktcykeln »Till Dybböl» som fick pris i
gymnasistföreningen Concordia och är
inspirerad av Drachmanns »Derovre Grænsen».
Den behandlar Danmarks försvar av
fosterjorden 1864. — Den första dikten i
densamma kan kallas aktuell:
HVI?
Hvi blåser du än förfriskande vind
Med svalka och doft till Dybböls nejder?
Hur kan du väl smeka en preussisk kind
Besudlad med blod i inkräktarfejder?
Hvi vill du än drifva qvarnhjul ikring
Att mala till mjöl den guldgula säden?
Säg, gör det dig kanske rakt ingenting
Att se Tyskar trampa den danska leden?
Hvi vräker du ej monumentet ned,
Som Tyskland »de segrande Tyskar» har egnat,
Som för mördande kulor här ströko med
Och döda till marken ned hafva segnat?
Hvi rasar du icke fram som orkan
Och sopar i hast allt tyskt i hafvet
Och låter det sköljas af vågig ban
Och der ligga till yttersta dagen begrafvet?
Säg, sol, hur kan du lysa så klart
Och sända till Dybböl så gyllene strålar
Och värma så ljuft, att säden tar fart
Och skimrande gul på fälten prålar?
Hvi sänder du än ditt signande sken
Till rik som till fattigmans minsta koja?
Hvi skickar du än en stråle sä len
Att upplösa vinterns isiga boja?
Hvi förtorkar du ej all Tyskarnes jord
Och låter dem sjelfva till aska förbrinna?
Hvi förgör du ej alla bland mördarnes hord
Så ingen Tysk blir i Slesvig att finna?
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
