Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Carl Sandburg. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Sandburg
Sand burg har inte bara fått en massa
officiella utmärkelser, hedersdoktorsgrader vid
olika universitet o. s. v. Han har genom det
ovedersägliga broderstycket med sitt föremål
själv kommit att få ett skimmer över sig av
folkhjälte, som t. o. m. resulterat i att man
inom det demokratiska partiet på mer eller
mindre allvar ibland dryftat hans egen
kandidatur till presidentskapet. . .
Men hur mycket detta än kan ha kittlat
hans lilla svenska fåfänga och rört hans
lättrörda hjärta, så sätter han framför allt värde
på något helt annat — att med sin bok om
Lincoln känna att han fått uppfylla den
ambition han ger uttryck åt i en av sina
ståtligaste dikter: Stålböner (i Cornhuskers):
Lägg mig på ett städ, o, Gud,
slå och hamra mig till ett bräckjärn.
Låt mig lirka loss gamla väggar
låt mig lyfta och lossa de gamla grundvalarna.
I den nya världen finns mycken gammal
orättvisa, men där drömmes dock alltjämt,
kanske starkare än annorstädes,
drömmen om rättvisa, fred och rasförbrödring.
Och denna dröm håller Sandburg mäktigt
vid liv, inte minst genom sitt sista verk.
Genom det har han nått något av den position
som är den mest unika en nutidsdiktare kan
inneha. Han har på nära nog samma sätt som
Whitman fått ge ett helt folks andliga
medvetande, dess konception av sig själv och sitt
mål en ton av sin egen ande.
Därför skall vi inte lämna Sandburg vare
sig hemma på getuppfödningsfarmen i Harbert
i skötet av sin lantbruksintresserade hustru
och sina döttrar, som samtidigt äro hans
sekreterare, eller på besök hos någon av
Chicagos notabiliteter i deras palats eller ens i färd
med att ta emot doktorslagern, eller talande
inför ett politiskt auditorium.
Nej, vi skola ta farväl av honom, sådan jag
själv såg honom sist: på en av Windy City’s
många bryggor, med ljusen från andra sidan
lekande i blåsten, som för med sig bud från
det hårda liv och det stora folk han älskar
—»hucksters, hunkies, cowboys, dishwashers,
newsies» — vars sångare han är. Ty då är han
vad han vill vara — inte »Västerns Head Poet»,
inte presidentkandidat, inte omtvistlig radikal
politiker, utan helt enkelt viddernas egen sång.
Med guitarren över knät, balanserande sin
långa, otympliga gestalt på en bänk, med sitt
stora, solbrända, svenska ansikte, sitt gråa
»square-head» böjt över instrumentet,
sjunger han dem: Västerns egna sånger, cowboys’
jaktsånger, hoboes luffarvisor,
farmarbetarnas kärleks- och skördesånger, slagdängorna
från bordellerna och visorna från slummen —
alla de dikter, den store anonyme diktaren,
det amerikanska folket diktat. Han sjunger
dem, så som han hört dem på landsvägar och
vid lägereldar över hela Amerika, likaväl som
han sjunger sina egna visor och sånger —
vilka ju också de på sätt och vis ha samma
diktare till far!
Liksom han roat många vuxna barn med
dessa sånger och historier, har han på samma
sätt roat många riktiga barn med sina
samlingar av Rootabaga-historier. Ty bägge äro
uttryck för fantasin och sagohungern hos det
stora, unga landet, »vars barn till slott ha
skyskrapor, till riddare poliskonstaplar och
till kungliga korteger järnvägståg och
boskapshjordar — ett land av vajande, gyllene
majsfält och silverblåa sjöar, likt de blåa
tallrikarna på ditt frukostbord».
Carl Sandburg berättar allvarligt, utan att
en muskel rör sig i hans avlånga, bruna
kuskansikte, om bragderna och undren i detta
sagoland, »som man kan se varje dag genom
sitt vardagsfönster».
— Nota bene om man förstår sig på
skuggor. »Ty», säger Carl Sandburg i en av
Roota-baga-historierna, »för somliga människor äro
skuggor nonsens och dumheter. Men för andra
åter likna de munnen och dess andedräkt.
Den är ingenting — den är livet. Och på
samma sätt finns det sådana som förstå
skuggor.»
»The Fire-born understand. . .» Fire, the
goat, mumlar så i den ljusa middagstimmen,
medan allt liksom tiger och väntar, »Only
the fire-born understand blue.»
Carl Sandburg är en av de eldborna, som
förstå den skugga vi kalla livet.
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
