Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Av Folke H o l m é r
II J N stadigt växande svensk konstpublik
har börjat sätta stort värde på omfattande
retrospektiva utställningar. Det verkar
åtminstone så. Dessa utställningar ge historiska
perspektiv och möjliggöra jämförelser och en
djupare analys av de enskilda konstnärernas
individuella utveckling. Allmänheten har
tydligen blivit mera konstsinnad även i den
meningen att det konsthistoriska förloppet
som sådant förmår väcka ett livligare intresse.
När till och med den så kallade moderna
konsten börjar uppfattas som led i en lång
utvecklingskedja och inte bara som ett mer
eller mindre avskräckande eller hänförande
fenomen just nu, då har en viktig
förskjutning i betraktelsesättet ägt rum. Detta
att ögats funktioner och handens skapande
arbete äro underkastade tidens
förvandlingslagar kan synas självklart för den vane men
är icke desto mindre en omskakande nyhet
för den ovane konstbetraktaren. Det finns
exempel på människor med högt utvecklat
historiskt sinne, som helt avkoppla denna
förmåga inför ett konstverk.
Höstens utställningar erbjuda i hög grad
tillfällen till konsthistoriska övningar.
Återblickar avlösa varandra i rask följd. Då
denna krönika nedskrives hålla två
institutioner på med insamlingar till stora
översiktsutställningar. Sveriges allmänna
konstförening vill åskådliggöra ett äldre genombrott i
svensk konst, friluftsmåleriets under 1870—
80-talen, och Nationalmuseum tänker visa
hur den unga svenska expressionismen fick
luft under vingarna på 1910-talet. Nu kan det
väl sägas, att den mångåriga avspärrningen
från Europa stimulerar denna iver att
påminna om fruktbara skeden, då Sveriges
konstnärer stodo i livlig kontakt med det
europeiska skeendet, särskilt i Frankrike,
som ju blev både det renodlade
friluftsmåleriets och den nya konstens egentliga
experimentalfält. Men säkert spelar också
det ovan antydda orienteringsbehovet en
viktig roll. Lusten att vinna överblick, att bli
bekant med de större sammanhangen, har
stegrats.
Att Nationalmuseum, som förra året med
sin stora 1700-talsutställning nådde en av
sina påtagligaste publikframgångar, vill
fortsätta på den inslagna vägen är mycket
naturligt. Museistadgarnas allra första paragraf
fastslår uppgiften »att verka för konstsinnets
väckande och fostrande hos folket samt för
konstens och konstvetenskapens främjande».
Mycket av det som åsyftas i den högtidliga
satsen kan knappast tillgodoses bättre än
genom utställningar, som dessutom balansera
en allt tydligare markerad efterfrågan.
Tillgången — ja den är fortfarande till följd av
tidsläget en invecklad historia. Evakueringen
lägger alltjämt hinder i vägen och den
skåde-samling som återstår kan endast nödtorftigt
hålla verksamheten i gång. Så mycket
värdefullare framstår då de privata ägarnas
kombinerade konst- och medborgarsinne. Genom
generös utlåning ha de fullgjort en
prestation i sant demokratisk anda och därigenom
gett vårt konstliv i kristid en blodtransfusion,
som icke kan skattas nog högt. När Gustaf III
en gång utstakade konturerna kring ett
»folkets museum» med material hämtat från de
kungliga samlingarna, gjorde han de många
delaktiga i fåtalets egendom. Något liknande,
men i än större omfattning, äger rum i vår
tid, då det moderna utställningsväsendet
möjliggör en långt mer nyanserad tillämpning
av den gustavianska tanken »konsten åt
folket».
»Samlarnas utställning» i Liljevalchs
konsthall 1937 var den gången ett lysande exempel
på privatägarnas intresse och offervilja.
Sedan dess ha flera samlare till och med utställt
separat, ofta till förmån för något gott
ändamål. Då Conrad Pineus, som tillhör eliten av
Sveriges konstsamlare, i höst lät visa sin
väldiga kollektion i Konstakademien, fick
Föreningen Konstnärernas Vänner draga
nytta av intäkterna. Nåja, Pineus skulle nog
teckna om sitt anlete till ett enda ironiskt
ornament, om utställningen blott
uppfattades som en välgörenhetsgest — det kan också
vara särdeles roligt för en samlare att visa
vad han mäktat dra till stacken, utställa
resultatet i gott ljus och få sina konstförvärv
ställda under debatt. Samlarglädjen är åt-
540
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
