Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige och svenskarna i den nyare ryska skönlitteraturen. Av V. Kiparsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige och sv ens kar na i den nyare ryska
skönlitteratiiren
Av V. Ki‡>arsky
^EN stora roll, som skandinaverna
överhuvudtaget och svenskarna i synnerhet
spelat vid det ryska rikets grundläggning och
de talrika svensk-ryska krigen och
gräns-skärmytslingarna, vilka hörde till
dagordningen under hela medeltiden, måste
naturligtvis efterlämna djupa spår i den dåvarande
ryssens åsikter om svenskarna. Tyvärr
återspeglas dessa spår icke i den tidigare ryska
litteraturen, vilken ju förutom de rent
kyrkliga verken nästan enbart består av relativt
torra krönikor.
Det är egentligen först med Karl XII:s
ryska krig som Sverige och svenskarna tränga
in i den ryska folkdikten.1
De offentliga tal, som med anledning av
olika politiska och militära tilldragelser höllos
av Peter den Stores
»inrikespropagandaminister» Feofàn Prokopövitj, kunna
knappast betraktas som skönlitteratur, utan de
äro en raffinerad propaganda; de innehålla
inga invektiv mot den besegrade
motståndaren, utan berömma svenskarnas styrka och
tapperhet, för att därigenom framställa den
ryska segern, den första, som det eurasiska
Ryssland lyckades vinna över en europeisk
stormakt, som ännu större.
Huru annorlunda låta icke glädjekvädena
ett par årtionden senare: efter slaget vid
Vill-manstrand (1741) skriver den kände
Lomo-nösov, ryska skriftspråkets grundläggare och
den första medvetna ryska nationalisten, ett
svulstigt och ända till oförskämdhet
skrytsamt ode, som innehåller bl. a. vers om »det
druckna Stockholm, som av illvilja helt och
hållet tappat huvudet och börjat ett nytt
krig» o. s. v.
Ännu längre går Katarina II och hennes
talrika hovpoeter. Kejsarinnan, som innehar
en icke alldeles obetydande plats i den på
hennes tid ännu ganska fattiga ryska
skönlitteraturen, skrev i slutet av 1788 (kriget mot
Sverige hade börjat i juli samma år) en ko-
1 Ord och Bild 1929, s. 383—386.
misk opera »Saga om krigar-stackare
Koso-mjötovitj», som visserligen innehåller bara
fiktiva namn och inga
nationalitetsbeteckningar, men ändå är en omissförståelig satir
på Gustaf III och hans rådgivare. Hennes
exempel uppmuntrade otaliga anonyma
författare, men även några betydande diktare till
chauvinistiska utgjutelser.
Ungefär samtidigt med de sista
svenskryska krigen fick ryssarna emellertid vid
sidan av den uteslutande politiskt betonade
uppfattningen om Sverige en annan, rent
litterär bild av den nordiska världen. Till
följd av en populär fransk författares
missuppfattning sammansmalt nämligen från år
1760 i Europas litterära publiks medvetande
det nordiska med det då så moderna keltiska,
ossianska. Denna irreala, missvisande, men
romantiskt vackra föreställning, som i mycket
hög grad bidragit till Nordens idealiserande,
vann insteg hos ryssarna liksom hos andra
icke-nordiska folk genom den dåtida
allsmäktiga franska litteraturen, men i Ryssland
understöddes intresset för den romantiserade
nordiska forntiden dessutom genom den egna
historiens romantisering. Den välkände
Bà-tiusjkov, som deltog i det sista svensk-ryska
kriget 1808—09 och besökte Göteborg på
genomresa från London till Petersburg år
1814, visar oss emellertid, att denna ryska
litterära nordism icke hade det minsta att
göra med ryssarnas verkliga åsikter om
Sverige och svenskarna. Batiusjkovs
översättning av »Haralds Hårdrådes sång» hade
nämligen enligt hans egna ord ingalunda
påverkats av hans personliga kontakt med
Norden, utan tillkom under inflytande av
Mar-changys »La Gaule poétique». Han t. o. m.
berättar, hur hans fantasi en gång svek
honom och han plötsligen såg »sin lysande
skandinaviske sagohjälte» förvandlas till en
alldeles vanlig finne, sådan som han såg under
det Finska kriget; och då var hela hans
poetiska inspiration borta. — Och vilken
skillnad är det icke mellan Batiusjkovs roman-
584
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
