Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige och svenskarna i den nyare ryska skönlitteraturen. Av V. Kiparsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige o ch svenskar na i den ryska skönlitter a tur en
tiska dikt »På ruinerna av en borg i Sverige»
(1814), som egentligen blott är en imitation
av en elegi av Fr. von Matthisson, och hans
mycket realistiska skildring av »Odins
hjälteättlingar» i Göteborg, vilka enligt ryssen
»numera bara röka tobak, gnaga på knäckebröd
och sitta och gäspa över tidningarna»!
Denna dualistiska inställning till Norden
var förhärskande i ryska litterära kretsar,
när det sista svensk-ryska kriget avslutades
och Sverige i ryssarnas medvetande
definitivt ryckte in på det historiska planet, blev
så att säga inaktuellt. Kriget 1808—09, vilket
tack vare Runeberg förblev levande i den
svenska litterära publikens medvetande,
efterlämnade som sådant så gott som inga spår i
den ryska litteraturen, ehuru flera betydande
ryska skalder, bl. a. den sedermera som
partisanledare kände Davydov deltogo i hela
kampanjen. Det var bara Fennoskandias säregna
bistra natur, dess stora, mörka barrskogar,
granitklippor och forsar, som gjorde ett djupt
intryck på de söderifrån kommande, vid
öppna, stenlösa slätter, lummiga lövskogar och
långsamt flytande, breda floder vana ryssarna.
För resten erkände nog ryssarna sina
motståndares tapperhet: Davydov skrev i sina
memoarer (Syn Otétjestva 1838, III), att
»både finnarna och svenskarna voro
ryssarnas värdiga motståndare i bajonettstrider»,
men annars talas det mycket litet om
finnarna, än mindre om svenskarna. T. o. m. i
»Finlandsskalden» Boratynskijs romantiska
dikt »Eda» (1825), vars handling äger rum i
Finland under kriget 1808—09, förekommer
bara en enda gång en kort hänvisning till den
»vilde svensken, som icke bryr sig om att
hålla fördrag och börjar krig på nytt». Detta
»lilla» krig betydde ju icke mycket för det då
så krigsvana imperiet och under intryck av
det napoleonska fälttåget tre år senare
glömdes det så grundligt, att ryssarna icke ens äga
ett särskilt namn för det, utan tala bara om
»Finlands annektering». Däremot förblevo
1600-talets krig och det Stora Nordiska kriget,
vilket markerade Rysslands inträde i de
europeiska stormakternas familj, ett levande
minne i den ryska folkpoesin och blevo dessutom
föremål för talrika diktares hyllning. Det är
självklart, att varje sådant hyllningsverk
omnämner svenskarna eller åtminstone Karl XII.
Men först 1829 reste självaste Pusjkin sin
avgudade tsar Peter en oförgänglig
minnes-stod i »Poltava». — Visserligen blir Karl XII
och hans svenskar i alla dessa dikter inga-
245
lunda glorifierade, men konungen skildras
ändå med en viss aktning, utan hat, så t. ex.
av Pusjkin:
En mentor sträng på ärans bana
fick Ryssland, mer än en lektion
det erhöll — blodig, svår att ana —
av denne svenske myrmidon...
Då Pusjkin emellertid låter den gamle Mazepa
jämföra de båda huvudmotståndarna,
utfaller omdömet icke till den svenske kungens
favör:
Först nu jag denne Karl förstår,
han är en pojke oförvägen,
han slag kan vinna, två och tre,
och rida trotsande all fara
till oväns läger på supé,
kan en lirevad med skratt besvara
och smyga sig som en kosack
en natt till fiendens bivack
för att en sömnig vaktpost skjuta
och eget blod och andras gjuta.
Men en gigant nu möter han,
med den han ej sig mäta mäktar ■—
han tror han ödet svänga kan
liksom med trumman sina knektar.
Han inbilsk är och envis, blind,
en våghals, trotsande var vind,
Gud vet, vad mål för honom hägrar —
Tsar Peters krafter mäter han
med tidigare vunna segrar —
nu möter han sin överman.
Jag skäms; en äventyrarhjälte
förlett mig att på gamla da’r
som bundsförvant dra’ svärd ur bälte,
förblindad av hans krigsgloire —
en ungmö lik, som dårats har.
Tsar Peters inställning till det ännu farliga
Sverige karakteriseras av Pusjkin i dikten
»Bronsryttaren» (1833), som egentligen är ett
hyllningskväde till tsaren och hans skapelse
Petersburg. Däri skildras, huru tsaren stod
vid Nevas ännu vilda strand, full av stora
tankar: »här komma vi att öppna ett fönster
till Europa; härifrån komma vi att hota
svensken: den högfärdiga grannen till trots
kommer här att grundas en stad.» ■—•
Däremot behandlas de besegrade och
tillfångatagna svenska generalerna (i »Poltava») som
tsarens gäster och hans »läromästare». I hela
Pusjkins diktning finnes icke ett enda ord
av hat mot svenskarna.1
1 Det var icke »svensk vikingabragd», såsom R.
Lindqvist påstår (Ord och Bild, 1932, s. 374), utan
det patriotiska intresset för rysk historia, som
inspirerat Pusjkin till hans berömda dikt »Sången om
Oleg den fjärrsynte». Ehuru Oleg, som levde i slutet
av 800-talet, kanske t. o. m. ännu talade fornnordiska,
uppfattas han av Pusjkin som en rysk hjälte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
