Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige och svenskarna i den nyare ryska skönlitteraturen. Av V. Kiparsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige och svenskarna i den ryska skönlitteraturen
Säg, var det ödets vilja verkligen,
säg du, som dådens vittne var,
att minnet av Tsargradska portarna
med Olegs sköld ej lever kvar?
Och att det systerland du fordomdags
till ära, makt och seger hov,
ånyo sjunkit ned i drömmarna,
ett dådlöshetens trötta rov?
Och sjöng din friska västan verkligen
för ro skull blott för oss sin sång,
och kom din Rurik blott i fåvitsko
till det slavjanska Ros en gång?
Gumiljov är den siste av den egentliga
tsartidens diktare, som vi ha att behandla i detta
sammanhang. Från och med 1918 delade sig
som bekant den ryska världen efter det
ofantligt grymma och blodiga borgarkriget i de »vita»
emigranterna och det »röda» Sovjetryssland,
vilka sedermera kulturellt och till och med
språkligt gingo fullkomligt skilda vägar.
Tack vare sin avlägsna ställning och
politiska betydelselöshet spelade Sverige ingen
roll i de ryska borgarkrigen. De relativt få
»vita» ryssar, som mestadels via Finland
kommo till Sverige efter 1918, reste antingen
vidare till de egentliga västeuropeiska
emigrantcentra Paris, Berlin och Prag, eller blevo,
om de stannade kvar i Sverige, mycket snabbt
helt och hållet försvenskade, såsom t. ex. de
i Sverige kända författarna Semitjöff och
Golovanjük. Så omnämnas också Sverige och
svenskarna i den ryskspråkiga
emigrantlitteraturen mycket sällan och då bara i
förbigående, utan personligt ställningstagande till
folket som sådant.
Än mindre plats intaga Sverige och
svenskarna i den sovjetryska skönlitteraturen av
det första decenniet. Den traditionella
nordvästra grannens roll, som genom århundraden
bestämt det svensk-ryska förhållandet,
övertogs ju hösten 1917 av Finland, som blivit
oberoende, och i och med detsamma
»avpolitiserades» Sverige gentemot Ryssland i
ännu vida högre grad än efter freden i
Fredrikshamn. Den politiskt vakne, av en
glödande patriotism besjälade sovjetryssens
suveräna förakt gentemot det sålunda
»neutraliserade», politiskt fullkomligt ointressanta
Skandinavien har väl aldrig givits ett
pregnantare uttryck, än i den störste
sovjetdiktaren Majakövskijs korta rader i hans »Dikt
om sovjetpasset» (1929). Majakovskij skildrar,
som vanligt i mycket ogenerade ord, hur en
västeuropeisk (av allt att döma fransk)
polistjänsteman vid gränsen kontrollerar de olika
resandenas pass: högaktningsfullt emottager
han engelska pass med »dubbelsäng-lejonet»;
liksom för drickspengarna tackar han för den
stora äran att få taga i handen ett
amerikanskt pass; på ett polskt stirrar
polisbyråkraten »som en get på en affisch: vad är det
för geografiska nyheter?». Sovjetpasset tar
han däremot i handen »som en bomb, som
en igelkott, som ett tveeggat rakblad, som
en två meter lång skallerorm»; han skulle
helst genast inbura det röda passets
innehavare. . . Men utan att vända sin tjocka
skalle, utan att uppleva några som helst
känslor, utan ens att blinka expedierar
polisen »danskarnas och alla övriga svenskars»
pass .. .
Man frågar sig, huruvida det bara är en
händelse, att nästan samtidigt med denna
dikt i Sovjetunionen publicerades det mest
positiva och mest träffande reportaget om
Sverige, som någonsin skrivits på ryska.
Denna psykologiskt raffinerade reseskildring
härstammar från den kände Iijà
Ehren-burg. Den ingår i hans bok »Tidens Visum»
(Leningrad 1931), och hade delvis publicerats
redan 1930 i den sovjetryska litterära
tidskriften »Ivràsnaja Novj» (Statsförlaget, 1930,
3, 170—176; 4, 154—160; 6, 151—160; 7,
170—178), men fick snart en ovanligt skarp
kritik av A. Jefrèmin i samma tidskrift
(1932, 3, 186—189). Denne förebrår
Ehren-burg, att han ehuru han visserligen icke
godkänner imperialismen (ett helt kapitel av
Sverige-skildringen sysslar nämligen med Ivar
Kreugers ekonomiska imperialism), ändå icke
står »i den sovjetiska verkligheten», utan på
samma plattform, som 1880-talets borgerliga
»intelligenter», d. v. s., att hans idealer äro
»raffinerad individualism, estetisk epikureism
och kritisk rationalism»; i stället för att
enligt marxismens dogmer undersöka »varje
lands egendomliga ekonomiska förhållanden,
som bestämma dess seder, politik, filosofi och
kultur, håller Ehrenburg fast vid den
föråldrade teorin om nationalkaraktärema och
försöker utgrunda varje nations metafysiska
’själ’». Utgående från denna ståndpunkt
påstår Ehrenburg, att »de sista decenniernas
imperialistiska smuts och blod gått förbi det
lyckliga Norden», och att där (tillfogar
recensenten) »fortlever det gamla Arkadien».
En fördomsfri läsare blir knappast nöjd
med denna beska kretik, ty Ehrenburgs
sovjettrogenhet har ju bestått provet under
det pågående kriget: därom vittna redan hans
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
