Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige och svenskarna i den nyare ryska skönlitteraturen. Av V. Kiparsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V. K i parsky
duktören: »Fan anamma, så’na ärliga gossar!
Om det vore hos oss, skulle jag aldrig betala
ett öre, utan bara köra omkring gratis»,
utbrister Vjàtka-mannen. -— Så är det lugnet
och ordningen, som finna beaktning: »Det
känns bara litet tråkigt här, dom skriker ju
inte. Dom tiger ju som fiskar. . . ingen skäller,
ingen skämtar. — Min vän blev plötsligt
orolig: — minns Ni inte, i fjol, när
koleraepidemien härjade som bäst hos oss i Samara,
teg man där precis på samma sätt. — Och
det stämde: i Samara blev mannen på gatan
endast under koleratiden lika tystlåten som
här. . . Skillnaden var bara den, att man här
i Stockholm teg lugnt, medan man då i
Ryssland i varje ansikte kunde utläsa svåra
bekymmer. För övrigt liknar en frisk svensk
folkhop en sjuk rysk. Är en ryss frisk, så
åstadkommer han nödvändigtvis oljud.
Kuskarna och poliserna äro ständigt i delo med
varann, gatuhandlare skrika ut sina varor,
hemvändande arbetare prata högljutt trots
tröttheten o. s. v. . . . Här i Stockholm tala
däremot t. o. m. fruktförsäljerskorna på sin
höjd två-tre ord till köparen... Så stor är
skillnaden mellan de två ländernas
temperament!...» (s. 415—416). Dedlov beundrar
svenskarnas sinne för det praktiska: ».. .
Operateatern bygges som bäst. . . den kommer
att bli mycket stor och vacker, men t. o. m.
denna stora byggnad uppföres enligt svenskt
bruk utan oljud, utan sång, utan villervalla
och utan synbara kraftansträngningar. . .
Arbetarna tyckas alla vara bara förmän och
byggnaden växer fram liksom av sig själv»
(s. 421). Men när han ser Karl XII:s staty,
kan han icke låta bli att göra några politiska
betraktelser: »... Karl XII hotade att förinta
Rysslands världsställning, men han har
förintat Sverige som stormakt; vi ha fråntagit
honom ’fönstret till Europa’1 och han lärde
oss föra krig..., han bes junges av Pusjkin
och betyder för Rysslands historia minst lika
mycket som för Sveriges. Hans namn väcker
i Ryssland ojämförligt angenämare minnen
än i Sverige, och det är nästan obegripligt,
varför svenskarna rest åt honom en
minnes-stod . .. Där står han. .. och pekar med
vänstra handen mot öster — mot Ryssland.
Vad skall det betyda? Min vän förklarade det
så: ’Där, i Ryssland, har jag förlorat allt.
Bege er icke dit!’ Någon inskrift finnes ju
verkligen icke på minnesstoden — svenskarna
1 Jfr ovan Pusjkins dikt »Bronsryttaren».
äro ett försiktigt folk — så kan även denna
tolkning vara möjlig» (s. 425—426).
Dedlovs reportage är, såsom sagt, en
alldeles enstaka företeelse. Det fordrades starka
politiska omvälvningar, för att det lugna,
fredliga Sverige överhuvudtaget skulle börja
uppmärksammas av ryssarna. Den första
stöten härtill gavs av den ryska revolutionen
1905—06, när den store diktaren Valèrij
Brjüsov for till Sverige och vistades där
under sex veckors tid, för att undgå
oroligheterna i sitt hemland. Han blev förtjust i både
land och folk och hans av denna
Sverigevistelse inspirerade dikter höra till hans
vackraste lyriska alster. De äro
stämningsbilder med den nordiska naturen som
bakgrund: graniten, furan och vattnet återkomma
i varenda dikt och hela samlingen heter »På
granitklipporna». Den företer vissa likheter
med den samtida ryska Finland-poesin1:
nästan intet som helst ställningstagande till
själva landet och dess invånare
förekommer, endast den liksom från landet
abstra-herade naturen besjunges.
Under det första världskriget var Sverige
Rysslands enda kommunikationsväg till dess
västra allierade och allt flere ryska officerare
och tjänstemän kommenderades att resa
denna väg till Paris och London. Bland dessa
befann sig också den unge, begejstrade
skalden Nikolàj Gumiljöv, en flammande patriot
och romantisk beundrare av det åt
undergången dömda gamla kejsardömet. När
oktoberrevolutionen brot ut, var Gumiljöv i
Saloniki, men han stannade icke som emigrant
i utlandet, utan kom tillbaka till Ryssland
och deltog aktivt i tsarofficerarnas kamp mot
bolsjevikerna, tills han 1921 råkade fast och
arkebuserades. Gumiljövs svärmeri för det
exotiska och det äventyrliga borde ha fått
näring i hans resor över den minspäckade
Nordsjön och det av spioner och krigsjobbare
vimlande Skandinavien. Men ännu större var
väl hans sorg över det ryska imperiets
undergång; det ryska riket, som härledde sitt
ursprung från de svenska väringarna, hade
upphört att existera, utan att de ryska
nationalisternas politiska dröm —■ Konstantinopels
erövrande — hade förverkligats. I sin
förtvivlan riktar diktaren en appell till Sverige.
Du land, för oss det evigt heliga,
säg, minnes du ännu den dag,
då dina väringar mot grekerna
på drakar flögo fram till slag?
1 Jfr »Finland och finnarna...»
588
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
