Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger A hl en i ii s
religiösa inspirationen i hans verk. Som ende
son och ende bror till fem systrar blev
Lamartine från början bortskämd och
om-fjäsad; denne astenikers bräckliga hälsa
ackompanjeras livet igenom av självupptaget
pjåsk och lusten att beklaga sig. Men det veka,
svärmiskt-melankoliska draget blir hos
honom nära förbundet med det
patetiskt-heroiska; det är de båda poler, mellan vilka
hans natur alltid kommer att svänga.
Den unge Alphonse vållade tidigt sin mor
bekymmer. Hon lyckades inte hindra honom
från att fördjupa sig i Voltaire, Rousseau och
de andra upplysningsfilosoferna samt
1700-talets frivola småpoeter; de bli hans
läromästare i konsten att skriva, och deras idéer
skulle efter hand bryta igenom i hans
tankevärld. Länge gick han sysslolös, ty det kunde
inte vara tal om att låta honom gå i
Usurpatorns tjänst. Under första restaurationen
gjorde han ett gästspel i kungliga livgardet
men tröttnade snart på militärlivet. Även
sedan bourbonerna installerats på allvar,
visade det sig svårt att placera Alphonse,
som utvecklat sig till ganska mycket av en
spelare och libertin.
Kärleken till Julie Charles och hennes död
i december 1817 väcka honom till livets allvar;
njutningens dryck har dädanefter en bitter
bismak av skrupler och samvetskval. Året
därpå gör Lamennais’ Essai sur Vindifférence
ett djupt intryck på honom; han längtar att
återfinna sin barndomstro, att vinna trygghet
och sinnesfrid. I början av 1820 blir han
allvarligt sjuk, tror sig nära döden och biktar
sig. Han tillfrisknar men känner sig bunden
att fullgöra det löfte han avgivit att leva
som god kristen och utövande katolik. Ett
brev från april vittnar om hans behov att
reglera sin planlösa tillvaro, inlemma sig i
samhället, underordna sig gudomliga och
mänskliga lagar; han accepterar katolicismen,
om inte helhjärtat, så i varje fall som en
ordning, en tradition. I detta tecken ingår han
äktenskap med en ung engelska, vilken med
den nyomvändas nit påverkar honom i samma
riktning. Samtidigt inträder han i
diplomatisk tjänst. Den debuterande lyrikern i
Méditations poétiques (1820) framstår utåt som
rättrogen katolik och legitimist.
De politiska intressena voro av tidigt datum
hos Lamartine. Redan 1815 anförtror han sin
farbror, att han varit på vippen att publicera
en politisk småskrift, och i februari 1816
berättar han för en vän, att han skriver
politiska artiklar i ett par paristidningar.
Hans inriktning under dessa år av
samvetskonflikter och längtan efter en auktoritet att
underordna sig får man ett begrepp om genom
ett brev av 11/5 1818 till greve Virieu — till
sin död 1841 Lamartines intimaste vän —
vari han förklarar, att friheten är ett med den
mänskliga naturen oförenligt tillstånd, och
att det enda goda i samhället är makten. I
början av 1819 fördömer han skarpt
pressfriheten och andra eftergifter åt
liberalismen: »Då man tror på de upplysta folkens
suveräna förnuft, känner man dem inte alls
och är följaktligen inte lämpad att styra dem.»
I en försenad »méditation» från hösten 1820
besjunger han i devota ordalag hertigens av
Bordeaux födelse — »1’enfant du miracle» ■—
sju månader efter mordet på fadern,
varigenom bourbonernas fortbestånd syntes
tryggat.
De smältande tonerna i Lamartines
ungdomspoesi genombrytas i Nouvelles
méditations (1823) för första gången av några mer
manligt klingande ackord. Det sker i de båda
politiska dikterna Bonaparte och La liberté.
Budet om usurpatorns död har inspirerat den
förra, som under all antipati och moralisk
indignation likväl visar sinne för Napoleons
storhet i medgång som fall. Dock — blott om
han överlämnat spiran i legitima händer och
framträtt som monarkernas hämnande soldat,
hade hans ära överglänst deras! Men han
hade aldrig förstått och älskat annat än
svärdets språk, maktens lockelse, krigets
blodiga tumult, och mordet på hertigen av
Enghien var inte bara en outplånlig fläck på
hans heder utan ställde också hans geni i
tvivelaktig dager. I den senare dikten säger
sig Lamartine alltid ha dyrkat den frihet, som
förkroppsligats i nationalhjältar som Leonidas
och Wilhelm Tell, men i hans egen tidsålder
har frihetens heliga namn profanerats genom
självsvåld, och folkrörelserna i Spanien och
Italien hade kommit troner och lagar att
störta samman i blod. Medan tyrannen ännu
härskade, var det ädelt att bekänna sig till
friheten, men det är ofarligt att bekämpa
tyranniet när det inte längre existerar, och
då folket är tyrann, är det kungarna som
skymfas:
Liberté! tu n’as rien à craindre que toi-méme.
Sur la pente rapide oü roule en paix ton char,
Je vois mille Brutus . . . mais oü donc est César?
Den statsanställde diktaren är alltjämt
legitimismens lydige tjänare och manifesterar
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
