Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lamartine
en ovilja mot Napoleon, som han alitid skulle
bevara. På nuet vågar han ännu inte tillämpa
nationalitetsprincipen, men han gör det på
det förflutna; det reaktionära förtryck, som
utbredde sig i den Heliga Alliansens Europa,
blundar han för.
Sina vaknande sympatier för frihetsidealen
och nationalitetsprincipen röjer han med
alldeles ny djärvhet i Le dernier chant du
pèlerinage d’Harold (1825). Budskapet om
Byrons död vid Missolonghi våren 1824 hade
överallt i Europa upptänt sinnena för
Greklands och den nationella frihetens sak. Byron
hade redan förut ett starkt grepp om
Lamar-tines inbillning; i en av sina första
»médita-tions» hade han milt förebrått sin brittiske
skaldebroder dennes upproriskhet mot den
gudomliga världsordningen. Den nya dikten
på klangfulla alexandriner fingerades vara det
felande slutkapitlet i Byrons berömda poetiska
resedagbok, handlande om Childe Harolds
sista bedrifter och död. Visserligen försöker
Lamartine tillfredsställa sin rättrogna publik
genom att låta Harold omvändas
tillkristendomen efter döden. Men dikten är lagd i
Byrons mun; det var alltså den utväg
Lamartine tillgrep, då han ville uttrycka, inte bara
sina känslor för de kristna grekernas kamp mot
de hedniska turkarna, utan också och framför
allt sin egen nyanslutning till frihetsidealen.
Friheten, heter det, är Guds första gåva till
mänskligheten och har förlänat denna
gudalik karaktär; friheten, som tyranniet kallar
en dröm, bor för evigt i människans bröst.
Men även framstegstanken skymtar i
inledningspartiets ord om en mänsklighet, som
blivit vuxen efter sekler av irringar — liksom
mannen, då han växer till yngling, gör slut
på en lättrogen barndoms tomma lekverk.
Den Byron, som här för ordet, ber Kristus
förlåta Harold, att han gjort tvivlet till sin
doktrin, och att gudar, hjältar och stora män
för honom blott äro vanmäktiga fantomer,
frammanade av villfarelser:
Rèves pius ou moins purs qu’un vain délire adore,
Et dont par ses clartés la superbe raison,
Siècle après siècle, enfin délivre 1’horizon.
Upplysningsfilosofiens läror om förnuftets
segertåg genom seklen hade åter börjat
ansätta Lamartine, men han söker ännu döma
dem som brottsliga. Hans dåliga samvete
skiner igenom i företalet, där han ivrigt
försäkrar, att det är Byrons skepsis, som här
kommer till uttryck, inte hans egen, och att
den frihet som besjunges intet har gemensamt
med den, vars sölade namn genljudit i trettio
års partistrider. Qui s’excuse, s’accuse, och
skaldens klarsynta moder konstaterade med
sorg sonens »farliga entusiasm för filosofiens
och revolutionens moderna idéer, stridande
mot religionen och monarkien».
Efter detta tycks Lamartine själv ha haft
på känn, att något måste göras för att
övertyga publiken om hans legitimistiska
tänkesätt, och i denna avsikt skrev han sin dikt om
Karl X:s kröning, Chant du sacre (1825).
Klent som poesi har även detta opusculum
sitt politiska intresse. Ty också här hyllar
Lamartine friheten, visserligen med samma
förbehåll som förut för missbruk och excesser
och under förnyad försäkran, att det inte
för närvarande finns något tyranni på
jorden. Men han, som fem år tidigare i ett brev
till Joseph de Maistre, reaktionens främste
teoretiker, uttalat sig ringaktande om
»konstitutionella drömmerier», bekänner sig här
öppet till Chartan; Grekland har sett frihetens
morgonrodnad, men som dess vagga utpekas
för första gången franska revolutionen!
Under restaurationens sista lustrum kan
man i Lamartines brevväxling med Virieu
följa hans politiska reaktioner. Kleresiets och
jesuiternas maktutveckling under Villèles
ultrarojalistiska regering var honom
motbjudande; jesuiterna borde inte priviligieras och
religionen inte förnedras genom att indragas i
politiken. På troslivets område krävde
Lamartine »kristen och filosofisk tolerans» (18/2
1827), en formel, som röjer hans permanenta
slitning mellan katolicism och
upplysningsanda och ytterligare belyses inifrån av
erkännandet, att religionen för honom mera är en
vilje- och förnuftssak än en känslosak (6/6,
s. å.). Franska revolutionen i och för sig hyste
han inga sympatier för, men 1’ancien régime,
dess föregångare och upphov, sade han sig
förakta och avsky ju mer han studerade den.
Ur en fruktansvärd kris som revolutionen
kunde dock något gott utgå, men alla försök
att nu återuppliva 1’ancien régime vore dömda
att misslyckas. Nu rådde en ny æra, och det
funnes ingen välfärd utanför Chartan och
det representativa systemet; Lamartine tog
bestämt avstånd från ultras.
Efter Villèles avgång i slutet av året
försäkrade han, att dennes politik hållit på att
leda landet i fördärv och gjort ofantlig skada.
Lamartine försvarade ivrigt det moderata
kabinettet Martignacs inskränkningar av
jesuiternas inflytande; om dessa lojalt under-
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
