Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
der intet påminner om hvad man i Sverige kallar
poetiska sfärer. Lysande livréer, en svärm lakejer,
smidda i guld och silfver, stå på vakt i skaldens
förmak som hos en Furste, och öppna, basunande den
arma främlingens namn, dörren till en Salong, der ögat
irrar från siden till guld, från guld till sammet och
Turkiska mattor.
Det är knappast förvånande, att denne
grandseigneur och romantiker i en och samma
person råkade på kant med julimonarkiens
borgerliga och krassa nyttosamhälle. Hans
första åtgärd var full av värdighet och
nobless: av trohet mot bourbonerna uppgav han
sin diplomatiska karriär, fastän han just
utnämnts till sändebud i Athen; av trohet mot
Frankrike förklarade han sig lojal mot den
nya regimen. Men i brev till Virieu från jan.
1836 talar han föraktfullt om »det milda och
slappa tyranni som utövas av en klass, vilken
intagit vår plats och gör prccis samma
dumheter som vi».
Allbekant är Thibaudets benämning på
Tredje republiken: lärarnas republik. Mindre
känd är hans karakteristik av
borgarkunga-dömet: professorernas monarki. Närmast har
han åsyftat de tre framstående
parisprofessorer, som under Restaurationen opponerat
mot Karl X:s och Villèles reaktionära politik
och till straff fått sina kurser suspenderade:
historikern Guizot, filosofen Cousin,
litteraturhistorikern Villemain. Julirevolutionens
våg lyfte dem upp på ministertaburetterna och
statens högsta ämbeten. Denna grupp
sammanfaller delvis med de s. k. doktrinärerna,
den krets av politici, som under ledning av
lilosofiprofessorn Royer-Collard — som ung
advokat pariskommunens sekreterare intill
10 aug. 1792 — gentemot folksuveräniteten
till vänster och kungadömet av Guds nåde
till höger spelade ut den konstitutionella
monarkien efter brittiskt mönster under
åberopande av satsen: »Chartan, hela chartan
och ingenting annat än chartan.»
»Doktrinens» moder var Mme de Stael,
schweizaren och kalvinisten Neckers dotter.
Hennes politiska testamente, Considérations
sur les principaux événements de la Revolution
française (1818), innehåller det program till
en konstitutionell monarki i
schweizisk-brittisk anda som förverkligades 1830. Hennes
landsman och älskare Benjamin Constant var
under restaurationen en av den liberala
oppositionens ledare. Som en av julimonarkiens
tillskyndare utnämndes han av denna till
president för Conseil d’État, Frankrikes
högsta administrativa domstol, och begrav-
des på statens bekostnad i dec. 1830. Hans
och Mme de Staëls dotter Albertine blev maka
åt högaristokraten i doktrinärernas krets,
hertig Victor de Broglie,
undervisningsminister i Louis-Philippes första kabinett,
utrikesminister i marskalk Soults ministär 1832—34,
konseljpresident och utrikesminister 1835—36
och under 1847 ambassadör i London.
Men den mest framskjutne och inflytelserike
statsmannen i professorernas monarki var
Guizot, efter 1830 doktrinärernas ledare.
Även han var kalvinist och hade vuxit upp
i Genève, och hans väg mot höjderna hade
likaledes gått genom salongerna i Mme de
Staëls Coppet. Det var idéarvet därifrån han
under julimonarkien lyfte i högsätet men
satte över styr i februari 1848 — på grund av
sin egen halsstarrighet men också därför att
genomsnittsfransmannen gärna förnimmer
den konstitutionella monarkien som något
ofranskt och väsensfrämmande; de Broglies
son skulle göra samma erfarenhet efter 16 maj
1877. Redan 1823 hade Guizot publicerat sina
essayer över Frankrikes historia, vars innersta
princip han sökte i medelklassens utveckling.
En alltmer upplyst, liberal och måttfull
bourgeoisie utgjorde i hans ögon samhällets
kärna och rätta maktägare, och han såg
följaktligen i julimonarkien själva krönet på
denna utveckling. Det brittiska samhällets
institutioner utgjorde de praktiska
förebilderna, och Guizots Histoire de la Révolution
d’Angleterre (1827—28) blev ett incitament
till julirevolutionen, då man »lekte» the
glorious revolution, liksom Lamartines
Histoire des Girondins blev det till
februarirevolutionen, då man »lekte» franska
revolutionen. Louis-Philippe gjorde genast Guizot
till inrikesminister i sitt första kabinett, och
han var sedan med korta avbrott
undervisningsminister åren 1832—37, ambassadör i
London 1840 och från 29 okt. detta år
utrikesminister och ledande själ i Soults tredje
ministär, från sept. 1847 även
konseljpresident.
Ministerposter och höga ämbeten inom den
administrativa världen innehade även Cousin
och Villemain. Den senare tillhörde
doktrinärernas grupp och var som kritiker Mme de
Staëls lärjunge. I sina tidigare skrifter hade
han parallelliserat den franska restaurationen
med den engelska samt blickat fram mot ett
franskt 1688. Detta var i själva verket
doktrinärernas gemensamma grundtanke:
julirevolutionen var ett franskt 1688 och innebar
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
