Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lamartine
liksom det engelska ett ombyte av dynasti
och en slutgiltig reglering av förhållandet
mellan kungamakten och ett på
mellanskikten stött parlament. Liberaler undej
restaurationen blevo de alltså konservativer
under julimonarkien och bildade högra flygeln
av den center i majoritetsställning, den s. k.
juste milieu, vars vänstra flygel leddes av
Thiers, även han liberal oppositionsman under
bourbonerna och en av den nya regimens
upphovsmän. Hur snävt Guizot och doktrinärerna
fattade begreppet medelklass, framgår därav,
att den folkvalda kammaren i professorernas
monarki uppbars endast av samhällets
förmögnaste ytskikt: valcensus var så hög, att de
röstberättigade på en befolkning av 32,5
miljoner inte var fler än omkring 190 000.
Mellan Lamartine och det borgerliga
penningväldets stöttepelare bland intelligensen
rådde från början en distans, som med åren
alltmer skulle vidgas. Liksom de var han
ett barn av den stora revolutionen, men
dennas ättlingar voro ännu fördelade på två
skilda andliga familjer. Lamartine, Victor
Hugo, George Sand contra Benjamin
Constant, Guizot, de Broglie, det är skapandets,
fantasiens, känslans folk mot tankens,
intelligensens och analysens, Rousseaus släkte mot
Montesquieus. De senare hade triumferat 1830
och skulle i arton år hålla sig kvar i sadeln;
de förra skulle 1848 hembära en seger, som
hastigt vändes i nederlag. I början av sin
politiska bana talar Lamartine ännu med
aktning om doktrinärerna; breven utvisa dock,
att han var mycket angelägen om att inte
räknas till juste milieu-politikerna. Hans
första öppna avståndstagande framkallades av
de s. k. septemberlagarna, som ministären
de Broglie med Thiers som inrikesminister
genomdrev på hösten 1835 efter Fieschis
attentat mot konungen, och som starkt
begränsade press- och föreningsfriheten.
Lamartine opponerade sig med kraft men förmådde
ej ändra beslutet.
Sin politiska ståndpunkt hade han närmare
utvecklat i den otillräckligt beaktade lilla
skriften Sur la politique rationelle (1831), där
man redan finner de linjer utstakade, som han
senare skulle följa i hela sin politiska gärning.
Lamartine, som hyste de starkaste bekymmer
för den jäsande sociala oron, inskärpte, att
det i varje situation funnes ett val att göra,
ett mindre ont att föredraga framför ett värre.
Den nya regimen innebure dock en ordning,
en händelsernas egen diktatur, ett bålverk
mot anarkien, framvuxet mot julirevolutionen
snarare än ur den. Men så långtifrån att i
julimonarkien se något slutgiltigt och absolut
betraktade han den bara som en
tillfällighetslösning, en diktatur i antikens mening, som
varje dag och timme borde sätta sig själv i
fråga. En sådan händelsernas egen diktatur
skulle han själv upprätta 1848.
Lamartine fäste ingen större vikt vid själva
styrelseformen; »den dynastiska frågan och
personfrågan betyda ingenting inför
framtiden, inför den väldiga sociala frågan»,
tilllägger han. Det var att från begynnelsen
klar-tänkt ta fasta på epokens huvudproblem och
att snudda vid en av saint-simonismens
tankegångar. Lamartine nämnde uttryckligen
saint-simonismen som ett lyckligt symtom på att
den industriella och politiska materialismen
inte var allenarådande. För den som själv
genom arv blivit en förmögen storgodsägare
måste dock saint-simonismens
egendomskritik utgöra en stötesten; han var religiöst
övertygad om, att egendomen var »den enda
grundval Gud hittills skänkt familjen och
samhället». Dock måste det tilläggas, att hans
känsla för rikedomens förpliktelser också hade
en nästan religiös prägel; i Voyage en Orient
(1835) skulle han påminna de besuttna om,
att egendomen är instiftad till det allmänna
bästa, och att överflödet är till för att förhjälpa
vår broder till rättmätiga arbets- och
förvärvsmöjligheter. Över äganderätten står
människorätten, utropar Lamartine med den
humana nitälskan, som utgjorde hans
karaktärs och hans livsgärnings sanna adelsmärke.
Och han levde som han lärde; den välgörenhet
han utövade var utan gräns och bidrog till
hans framtida ruin.
I fråga om valrätten, den tuva som till
sist skulle stjälpa regimens lass, anslöt han
sig redan nu till den allmänna rösträtten och
skulle förfäkta den i kammaren ända till
1848, då den genomfördes. Här ville han ännu
fördela den efter en med hänsyn till
förmögenhetsvillkoren graderad skala; däri röjde sig
hans klassbundenhet. Däremot förklarade han
sig för enkammarsystemet, den direkta,
folkliga representationen efter den stora
revolutionens mönster — och han skulle med all
kraft arbeta för den ännu under
författningsdebatten hösten 1848. Pressfriheten tog han
också parti för redan nu och genomförde den
1848. Den som i sin reaktionära ungdom varit
anhängare av en stark regeringsmakt fasthöll
alltjämt vid detta krav, men i perspektivets
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
