Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K onstkr ön i k a
andra med fin pensel, somliga återgiva på ett
mer eller mindre lyckat sätt karaktären av
vad de se, andra vilja på det
nöjaktigasteåtergiva själva saken sådan den är.» Med dylika
bevekande tonfall söka alltjämt nuets
konstpedagoger framlägga det fantastiska
visdomsordet, att det finns olika slags konstnärliga
uttrycksformer.
I den stora »Svensk konstkrönika under
ioo år», nyligen utgiven av Sven Alfons, Bo
Lindwall och Ragnar Josephson, vilken inom
parentes sagt erbjuder en bitvis fascinerande
läsning, finner man citerat ett uttalande
redan från 1859 av landskapsmålaren Lars
Theodor Billing: »Vill man uppsnappa en
färg eller bra motsättning, får man icke lång
tid att fundera om föremålet är en linje eller
par, bredare, högre, längre eller kortare —
ty, medan jag funderar och suddar ut, och
börjar om igen för att vara noga i tekningen
har ljuset förändrat sig och ofta färgen med
detta.» Här ställs friluftsmåleriets problem
fram naket för oss ■— konstnären har upplevt
impressionismens preludier. På samma
uppslag i den praktfullt illustrerade konstkrönikan
avbildas utom ett landskap i
Fontainebleaustil av Billing ett par av Egron Lundgrens
indiska akvareller sammanställda med ett
livligt dagboksutdrag av konstnären från
1858, ett stycke litterär impressionism.
Utgivarna foga härtill sin kommentar:
»Ögonblickets intryck, rörelsen och den tillfälliga
grupperingen tvingar honom att teckna
impressionistiskt med flytande sepia och hackigt
nervösa linjer.»
Med Gustaf Rydbergs redan vid 1860-talets
slut lätta och luftiga anslag och Alfred
Wahlbergs vid samma tid allt känsligare
registrering av naturintrycken tar den svenska
landskapskonsten steget fullt ut mot
friluftsmåle-riet. Det var ett riktigt grepp av
arrangörerna i Liljevalchs konsthall att i första salen
begynna med dessa två. Hos båda kunde man
studera den glidande skalan från düsseldorferi
till svensk franskinfluerad landskapsskildring,
mångsidigt facetterad hos Wahlberg,
jämnare, mera harmoniskt framväxande hos den
store skånske intimisten, som var ett år yngre
än sin gode vän Wahlberg. Möjligen hade man
här också bort införa August Jernberg, som
omkring 1865 målade sin klara, friska
»Utsikt från Düsseldorf», vilken förråder fransk
skolning, kanske också Gustaf Cederströms
okonventionella »Studie från Fontainebleau»,
som visar en upphängd tvätt på en bakgård
-—- det djärva greppet att spela ut »ett hörn
av naturen», friskt iakttaget, mot tidens
högtidliga uppställningar är imponerande nog.
Utrymmet i denna krönika medger ej en
fyllig redogörelse för den intressanta
landskapsutställningens väldiga taveluppbåd.
Annars hade det varit frestande att uppehålla
sig vid många relativt litet kända målare,
som voro representerade, som t. ex. den fine
marinmålaren Adolf Nordling, den i
tistelmotiv förälskade Hjalmar Sandberg eller den
i unga år bortgångne Erik WTedelin, en av
utställningens mest charmerande
överraskningar. En utsökt doftig Corotaktig ton
adlade dennes känsligt utförda ting, inte minst
det stora landskapet i centrum. Axel
Lindmans blonda valörmåleri var vackert
representerat, likaså den länge undanskymde men
nu av kräsna samlare högt skattade Victor
Forssells produktion. Dennes intima kontakt
med svensk natur utgör på ett egenartat vis
en nordisk motsvarighet till Barbizonskolans
innerliga förhållande till landskapet.
I en av Stockholms vackraste planteringar
— kombinerad med en omtyckt lekplats för
barn bakom ett högt plank vid Bastugatan
— stå tre träd i närheten av varandra. Detta
är i och för sig icke så märkvärdigt, men
bakgrunden utgöres av en hisnande fin utsikt
högt över Riddarfjärdens vatten. En
ljusuppfylld logik strålar bakom träden om dagen
och på natten suges blicken mot oändliga
dunkel och speglingar. Träden stå där de stå,
distinkta och individuellt särpräglade i denna
värld av förvandlingar, organiskt förbundna
med varandra i ett kollektiv men klart
urskiljbara vart för sig. Hilding Linnqvist har
sedan några år haft dem under observation.
Han har sett dem under dygnets alla timmar,
under olika årstider, skimrande i lätt
vårgrönska, fylligare och tätare under
sommaren, fuktigt svarta under regnhösten, frostigt
silhuetterade eller snötyngda om vintern.
Man förvånar sig då inte över att dessa
trädkonturer för konstnären förvandlats till ett
instrument, som kan stämmas. Musikaliskt
lyhörd har Linnqvist komponerat en mängd
etyder med träden som utgångspunkt. På
hans sista utställning i Färg och Form,
betitlad »Värmlandsbilder, De tre träden.
Blommor», äro inte minst de olika
trädmålningarna fängslande, även de värmländska
träden i »Speglande träd» och »Älven genom
grönskan», I och II, vilka som raffinerade
vegetationsbilder intaga en särställning i
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
