Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H olm ér
modern svensk landskapskonst. Och så de tre
träden vid Riddarfjärden i olika
kompositioner! Den intensitet i skildringen, som
lönnqvist är mäktig i sina ateljéinteriörer och
stilleben, synes få ytterligare tillskott av
äventyr och fantasiflykt, då han slår upp
dörrar och fönster i sin ateljé för att få med
rymden utanför. En ateljéinteriör tillhörig
direktör Wilhelm Josephson förmedlar just
ett sådant intryck — den är lika mycket
exteriör, den är en öppen och klar
bekännelse om friluftsinspiration och
färginspiration. Spänningen mellan verklighet och vision
kommer särskilt tydligt fram i variationerna
på »De tre träden». I den ofullbordade
målningen »Under trädet» finns en resning i
formen och en stegring av känslouttrycket, som
kanske kunde karakteriseras som expressiv
barock. Det är det mellersta av de tre träden
som jämte några sommarsegel på
mälarvattnet utgör den reala grunden till denna fantasi.
Resten är kompositioneli beräkning, en
cé-zanneartad inkomponering av »människor i
landskap» som förgrundsstaffage, och
resultatet ger en kraftfull, nära nog
heroiskromantisk verkan, en idé upplyft över nuets
tillfälligheter och nycker. Det
överdimensionerade trädets rytmik är effektfullt betonad,
brusande i linjer och mass verkan —- ett nytt
»sjungande träde i svensk konst, dock starkt
väsensskilt från Grünewalds ornamentalt
blommande arabeskträd. Är det sista
expressionism, så är Linnqvists träd det också, men
en expressionism i fruktbar samverkan med
den objektiva iakttagelsen och med rötter i
barock och klassicism. En annan studie av
»De tre träden» har utmynnat i den
suggestiva »De tre träden med skator», också den
pendlande mellan direkt detalj observation och
djärv frihet vid utformningen av
kompositionens rytm och färganslag.
Birger Ljungquists stora retrospektiva
utställning i Konstakademien blev en vacker
hyllning till den nu femtioårige konstnären.
På en gång vekt förfinad och rustik — de
tidigare utflykterna i »den nya saklighetens
stå alldeles för sig i hans produktion -—
förenar Ljungquist nordisk känsla med blond
fransk färgkultur. Han förlänar sina
trubb-nosiga modeller (syskonlika allihop precis
som den åldrige Renoirs rundhyllta flickor)
ett mjukt vibrerande färgskimmer, som låg
som en lätt dimma över hela utställningen.
»Det är en förening av nyponblomma och
spädgris», så drastiskt sammanfattade en be-
traktare huvudintrycket av expositionen,
därmed endast snuddande vid en bråkdel av den
Iena sensualismen i det Ljungquistska måleriet.
Beth Zeeh utställde i november hos
Stenmans dotter. Hon hör till de ungdomar i vårt
moderna måleri, som konsekvent tar avstånd
från den uppdrivna färgen och i stället odlar
ett förfinat lyriskt måleri, baserat på äkta
känsla men också på en viss romantisk svaghet
för en fördrömd legendmiljö. Några målningar
med figurer, en pojke med en skata och en
annan med flöjt, varierade den sistnämnda
sorten. I dämpade stilleben och strandbilder
svnes konstnärinnan vara på väg mot ett
subtilt och finstämt måleri, som ger rika löften.
Carl Palmes utställning av målningar och
färgträsnitt i Thurestams konstsalong gav ett
starkt intryck av denne metodiskt
samvetsgranne konstnärs oavlåtliga strävan att
finslipa sina uttrycksmedel. I sin speciella
färg-träsnittsteknilc står han som den ouppnådde
mästaren. På expressionistutställningen i
Nationalmuseum var han också
representerad i sin egenskap av den förste svensk, som
hade kontakt med Matisse, våren 1908. Som
målare kommer dock Palme mindre till sin
rätt, snarare har man känsla av att även
oljemålningarna beteckna ett stadium i processen
före den grafiska slutprodukten.
Helene Schjerfbecks utställning i
november i Stenmans konstsalong utgjorde den
första av de fyra expositioner, med vilka den
kräsne hovintendenten tänker avsluta sin
utställningsverksamhet i Stockholm. Det var
emellertid ingalunda den första
Schjerfbecks-utställningen i lokalen, de återkomma ju med
regelbundenheten hos kyrkoårets större
fester. Men Stenman hade likväl mycket nytt
att visa och alldeles oavsett detta tål
konstnärinnan att presenteras gång på gång.
Hennes koncentrerade, asketiskt förandligade
måleri avslöjar alltid något nytt, hennes
renodling till stenogram av gamla motiv är alltid
en sällsamt lockande sak att följa. Även då
hon gör parafraser på gamla mästare som i
den av EI Greco inspirerade »Blå madonna»
når hon en förundransvärd renhet i uttrycket.
Men jag tror att Gösta Stenman invärtes log
en kinesisk taoists mångtydiga leende, då han
nedskrev följande lyriska rader i företalet
till sin katalog: ».Helene Schjerfbecks sena
självporträtt äro som flyttande tranors skri
över ett landskap i andlös stillhet under
skyar i vitt och silver.» Så tala endast de
invigda, mysteriernas utvalda.
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
