Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Speglingar av Birgitta i modern litteratur. Av Emilia Fogelklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emilia Fogelklou
fatta hela fånget av konstnärliga eftermälen
i bild, från de svenska och lübska mästarnas
skulpturer till Mattias Grünewalds och
andras omsättning i färg av birgittinska
revelationer. Men hur många skulpturer och
målningar vi än haft tillfälle att se, i original
eller reproduktion, tror jag att Heidenstams
prägling, t. o. m. av Birgittas utseende och
rörelser, är den gestaltning som varaktigast
inristats i medvetandet hos den bredare
svenska publiken.
Vi ser med diktarens ögon hur hon rör
sig, snabbt och ljudlöst. När hon ivrigt
tänker, ilar hon i väg långt före de andra
pilgrimerna. Hennes ögon äro bruna — inte
blå, som hos Johannes Jörgensen. Hon kan
se upp med en nattfågels stora ögon, vilka
tyckas genomtränga mörkret och urskilja
allt det, som döljes för de andra. Hennes
skinn är tunnare och genomskinligare än
andras, så att man kan se hur blodet stiger
eller faller, allteftersom hon rör sig eller
ömsar tankar. Hon har vanan att
eftertryckligt sluta ihop sin hand, när hon vill
något. Stark är hon i de smala händerna,
och hon för den fina handloven på ett sätt
som visar att hon icke är av folket. Hon
blir »allt styvare i nackbenet», ju mer
främlingar titta på henne.
Sjuklig överspändhet saknas hos
Heidenstams Birgitta. »Hon är alltför
högmodig att vilja förställa sig», säger bokens
magister Petrus. Andra mena att hon är
sjuk i själen och vankar omkring med oss
som en tokig människa, men visserligen
känna de henne allra minst. —- Hälsa, just
hälsa, ligger mig på tungan, så ofta jag
talar om den kvinnan. När hon kommer
in i rummet, förefaller det mig alltid, att
hon bär en korg med nyplockad frukt i
famnen, så friskt doftar det om henne. —
Man skall inte sätta sig upp mot henne och
inte kalla henne from och helig, för sedan
får hon en av sina sömnlösa nätter och
misstror allt vad hon sagt eller gjort i hela sitt
liv. — Nej, man skall tala till henne som
en man talar till en man, rättframt, enkelt,
då och då gärna med ett gott skämt.
Kontrastspänningen i Birgitta förnimmes
genom så olika smeknamn som »silkeråtta»
och — Magister Mattias’ oförglömmeliga —
bläckfisk. Djuret med griparmarna blir
visserligen symbol ej blott för Birgitta, utan
ett genidrag gemensamt för alla stora män
och kvinnor. »Allt levande som kommer i
deras närhet sluka de och krossa de, och
sedan ringla de sig åter samman och sätta
sig att beskåda stjärnorna.» Birgitta »griper
så äresjukt efter tornet, att taggarna riva
upp skinnet på alla som stå henne nära».
Heidenstams Mattias ger en utmanande och
bitter resumé av den familjetragik, för
vilken Birgitta bär ansvar.
Heidenstam genomför dubbeldraget hos
Birgitta ända fram i slutmeningen som jag
först citerade. »Vore du bara den
härsklystna och äresjuka kungafränkan, hur
skulle du väl då ha blivit så kär för oss
alla?» Och så liknas hon vid en
skräckinjagande riddare i svart och jättelik
rustning, som därinnanför visar sig vara ett
barn, en ung gosse med tårar i ögonen.
I tiggerskescenen, där diktaren låter
Birgitta stöta ihop med Cola di Rienzi, harmas
hon att bli uppfattad som andra tiggerskor,
hon, som gått ut till föredöme! Men när
folkhopen i Rom vill stena sanningssägerskan
och hon därefter i ljus glädje sätter sig till
bords med de sina, då viskar magister
Petrus: »Ditt glättiga mod förundrar mig
långt mindre än du själv tror. Hopen visste
gott vem du var. Ingen kallade dig
tiggar-kvinna. Kungafränka fick du heta och en
kätterska, som skriver straffbrev till
påven. Sådant vållar dig ingen hjärteångest,
Brita-mor.»
Som den konstnär han är, låter
Heidenstam Birgitta speglas i alla de omgivandes
ögon. Karl: »Det finns ingen i hela riket så
hatad som mor. Alla helvetets djävlar
plockar hon upp och kastar i ögonen på både
riddare och biskopar.» Karin (efter makens
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
