Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Speglingar av Birgitta i modern litteratur. Av Emilia Fogelklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Speglingar av Birgitta i modern litteratur
omriktning mot ödmjukhetens vägar.
Huvudmotiv i dramat är, liksom hos Olaus
Petri, förhållandet till kung Magnus.
Birgittas inträde på scenen förberedes av
folkets röst. »över alla dessa regenter
regerar den stora fränkan Birgitta», säger
barberaren. Och tärnorna, som kika i den
frånvarande Birgittas manuskript, träffa på de
värsta invektiven mot påven Clemens VI
och — naturligtvis — det där
förargelseväckande stället ur regeln om abbedissans
chefskap. Märkligt nog låter diktaren dem
också läsa hur Birgitta räknar opp egna
synder. Visserligen skylla de henne — så äkta
strindbergskt! — för att i hemlighet, om
inte precis skåpsupa, så åtminstone då och
då gå och ta sig lite russin ur en skåpgömma.
(Är det biskop Alfons’ sockerpullor som
går igen?) När Birgitta efteråt straffar en
av de sladdrande tärnorna med att låta
henne få tugga på beska örter, säger denna
till kamraten: »Det är baggsöta, som hon
själv begagnar när hon glömt hålla tand för
tunga.» Birgittas stränghet mot sig själv
hålles ständigt samman med dom över
andra. Strindberg är ingalunda hätsk mot
henne — utom vid den där punkten om
abbedissan. Den går honom på nerverna,
han måste ta opp den om igen. Den kallas
av kung Magnus »gränslöst högmod och en
satanisk härsklystnad».
I en het ordväxling mellan kung Magnus
och Birgitta kastar diktaren om rollen: det
blir han, mannen som säger profetissan de
hårdaste orden, icke tvärtom. I hennes mun
läggas några — lika gripande som
osannolika — ord om Magnus såsom det rena
offerlamm, som skall bli försoningsoffret utan
fläck och lyte för hela kedjan av
folkungabrott. Endast i den repliken kan man
avlyssna något tonfall av sierska. På en
av-kungens förebråelser svarar Birgitta: »Jag
saknar alla dygder, men det att jag
erkänner detta, kan räknas mig till förtjänst.»
Vid samtalets slut ger Birgitta maningen:
»Kom igen, när du lärt den första av dygder:
ödmjukhet.» Men då är det Magnus, som
spörjande och medlidsamt låter blicken
dröja vid den bortgående. Hon är i dramat
den som saknar självkännedom, medan
Strindbergs kung Magnus är en
genom-skådare.
I slutakten förekommer åter Birgitta, nu
klädd som pilgrim. Skall hon ge sig till Rom
för att profetera mot konungar och furstar,
undrar Magnus. »Nej», svarar hon — efter
inträdd digerdöd och andra olyckor hon
förespått — »för att söka försoning och göra bot
— för mina synder. Jag har skulden att
riket nu är herrelöst. Käre, förlåt mig,
förlåt mig, för Jesu Kristi skull.» — »Jag
beundrar din kraft att så bryta ner dig själv»,
svarar Magnus. Och det är här Birgitta ger
den så ofta citerade repliken: »Det är livet,
min son. Till femtio år går man och
profeterar; från femtio får man gå och ta
tillbaka.»
Inte den mäktiga sierskan utan den
ångrande synderskan är vad som i detta drama
ger Birgittas roll dess andliga resning.
Det vore orätt säga att Strindberg tunnat
av det religiösa momentet — han har ju
själv infernoperioden nära bakom sig. Men
det är där i grov, onyanserad
schematise-ring. Det nivellerar dramatis personæ, av
vilka Magnus ter sig som den visare. Livets
väg är för båda förödmjukelsens väg ända
dit fram, där ödmjukhet kan börja. Där
tar dramat slut. För sen finns det inte mer.
Inte för Birgitta heller.
Strindberg hatar inte Birgitta. Men han
liksom stryker ut hennes säregna konturer.
Det blir ungefär som i de (föregivna)
Gustav Vasa-orden: När skådespelet är slut,
äro vi alla lika.
Två år senare än Folkungasagan kom
Verner von Heidenstam (1901) med Heliga
Birgittas pilgrimsfärd. Han gjorde helgonets
gestalt till en individualiserad verklighet
för svenska folket som aldrig tidigare.
Birgittautställningen 1918 och Andreas
Lindbloms orientering till den lät oss upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
