Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
mot framtiden inför landet, till dess detta, i avsmak
för alla transaktioner och i ett kritiskt läge, kallar en
till makten.
En dylik målmedvetenhet har man i
allmänhet inte velat tillmäta den sväimiske
skalde-politikein.
På ett tidigt stadium har Lamartine insett
det ödesdigra i orléanisteinas konservatism;
redan 30 dec. 1834, då en amnestifråga
debatterades, förklaiade han i kammaren:
Republikanerna, mina herrar? Ni ha ett säkert
medel att besegra dem men bara ett. Intag i förväg
deras positioner, förekom dem, ge landet vad de
utlova. Det är ni som gör folk till republikaner genom
■ert orörlighetssystem: en opinion är stark endast
genom de rättigheter man förmenar den och inte
genom dem man beviljar den.
Här har rörelsepiincipen introducerats i
praktisk politik: Lamartine anslår den progressiva
reformpolitikens klassiska tema, som han
sedan ständigt skulle variera. Men själva
syftet var nu som alltid samhällsbevarande;
det gällde att bygga en vall mot de
upplösande krafterna. Den moderne statsmannen
Louis Barthou, författare till det inträngande
arbetet Lamartine orateur (1918), har anmärkt,
att om Guizot 1847 hade behjärtat dessa
profetiska ord från 1834, så hade
julimonarkien kunnat räddas.
Det var den store romantikern som hade det
starkaste verklighetssinnet även då det gällde
den alltmer brännande frågan om industriens
arbetarproletariat; han hade sett
oroligheterna bland Lyons sidenvävare på nära håll
och som nationalgardesofficer varit färdig att
bekämpa dem, då han 3 febr. 1835 upphävde
sin varnande stämma i kammaren:
Förgäves dölja vi det för oss, förgäves avvisa vi
<let från våra tankar: frågan om proletärerna är den
som kommer att åstadkomma den mest fruktansvärda
•explosionen i det moderna samhället, om samhället och
regeringarna vägra att undersöka och lösa den.
I dylika uttalanden röjer sig hela tiden något
av samma ångest, som vi femtio år senare
möta hos en svensk skald ur aristokratien, i
Snoilskys dikt Den tjänande brodern: »Men
minns: vad du gör, gör snart!»
Arbetarproblemen förknippades av
Lamartine på ett originellt sätt med den s. k.
orientfrågan. Symptomen på det ottomanska
rikets sönderfall inregistrerade han
omsorgsfullt i Voyage en Orient. I den avslutande
politiska resumén sammanställer han detta
med de problem, som den framväxande
industrialismen skapat i Europa. Stora be-
folkningsgrupper hade från jorden dragits in
i stadskulturen och löpte daglig risk att kastas
ut i arbetslöshet och nöd. Proletariatet
befunne sig i vida sämre läge än under de
patriarkaliska förhållandenas tid och utgjorde
en latent fara för samhället. Den inre
expansionen i Frankrike och Europa hade
framkallat behovet av en yttre expansion.
Försynen hade nu ställt om, att vanstyret och
befolkningsunderskottet i det ottomanska
imperiet samtidigt öppnat vida
framtidsutsikter för en europeisk kolonisation. »Guds
steg äro tidens egna» — och det tjänade
därför ingenting till vare sig att stödja detta
förvittrade välde eller att påskynda dess fall.
De europeiska staterna behövde bara vänta
cch hålla sig beredda. Fredsivrande som alltid
påvisar Lamartine det meningslösa i att
genom krig hålla staterna borta från deras
respektive intressesfärer. Vid en kongress
mellan de intresserade makterna kunde en
fördelning av protektorat äga rum. En
förutsättning vore, att ingen inblandning finge ske
i turkarnas inre angelägenheter eller i de
lokala myndigheternas befogenheter; med
undantag för månggifte, slaveri och andra
former av barbari borde nationella och
religiösa egenarter noggrannt respekteras.
Grundläggandet av fria städer, kolonier, hamnar och
handelscentra skulle äga en rent civilisatorisk
karaktär. Att kolonialpolitik längs
medelhavsstränderna skulle bli europeisk framtidsmusik,
fick Lamartine rätt i, men i övrigt var
naturligtvis denna plan för en fredlig och human
imperialism i europeiskt samförstånd en
vacker skaldedröm, en utopi. Lamartine räknade
varken med traditionella intressekonflikter
eller med aktuella motsättningar mellan
stormakterna, och händelsernas egen gång skulle
dementera honom.
Verklighetsblick visade han däremot i fråga
om de stora järnvägsbyggen, som började
skjuta fart i julimonarkiens Frankrike.
Betänkligheterna bland hans samtida voro stora.
Thiers ansåg, att järnvägarna skulle förbli
leksaker och aldrig kunna transportera gods
eller resande; den store naturforskaren Arago
var rädd för att trupperna skulle förvekligas
genom att transporteras per tåg, och att
tunnlarna skulle ådraga passagerarna
bröstsjukdomar. Mot denna bakgrund måste man
betrakta den framsynthet varmed Lamartine
genast anade de väldiga perspektiv som här
öppnade sig. Han framhöll också, att
järnvägsbyggandet var en alltför viktig riksangelägen-
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
