Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lamartine
het för att utlämnas åt privatintressena.
Friheten vore oförenlig med förekomsten av stora
korporationer inom samhället, enskilda
finansmakter, som regeringarna senare inte skulle
kunna betvinga, och han underströk vikten
av att staten här från början uppträdde
som initiativtagare och högsta myndighet.
Man lyssnade inte till hans varningar, men
även härvidlag skulle han bli sannspådd,
och hans ställningstagande visar åter, att hans
liberalism aldrig blev doktrinär — den
bevarade alltid ett inslag av etatism.
Sångsvanen kunde också bitas — det
framgick av striden mot den s. k. koalitionen.
Applåderade av legitimisterna under Berryer
och republikanerna under Garnier-Pagés hade
Guizots högra center och Thiers vänstra center
ingått en tillfällig allians med den av Odilon
Barrot ledda dynastiska vänstern (med
valreform och försvagad kungamakt som främsta
programpunkter) för att bekämpa greve Molés
expeditions- och ämbetsmannaregering av 15
april 1837. Det var en ministär efter
Louis-Philippes sinne, eftersom den gav honom
tillfälle till personlig maktutövning. Koalitionen
gick nu till förbittrad attack mot kungens
förtroendemän, som i förakt för
kammarpartierna stödde sig på ämbetsmän, pärer
och politici av andra rangen; ytterst var
anfallet riktat mot vad som ansågs vara ett
missbruk av de kungliga prerogativen, och
lösenordet var Thiers’ bekanta formel:
»Konungen regerar men styr inte.»
Regeringen fick oväntat bistånd av
Lamartine. Den skyddsvall av stabilare slag än
julimonarkien som han drömde om syntes
honom ännu långt avlägsen, och han fann det
oförsvarligt att redan nu försvaga tronens
ställning, vilket han fruktade skulle bli följden
av koalitionens angrepp; där bakom skymtade
två lika fruktansvärda alternativ: en
militärdiktatur eller ett proletärkonvent (brev till
Virieu 25/4 1837). I den tolv dagar långa
adressdebatten på nyåret 1839, då koalitionen
ville ge regeringen ett misstroendevotum,
ingrep Lamartine med ett berömt anförande,
kulminerande i det utrop som blivit historiskt:
»La France est une nation qui s’ennuie»,
vilket oegentligt översatts: Frankrike är en
nation som har tråkigt och både av franska
och svenska forskare felaktigt tolkats som
önskemålet om en krigisk äventyrspolitik.
Det skulle i så fall svära mot Lamartines hela
politiska gärning i övrigt, och sett i sitt
sammanhang med texten i dess helhet är ut-
6—Ord och Bild, 54:0 årg. "<
tryckets innebörd i verkligheten rakt motsatt
den föregivna. Liksom tidigare sade sig
Lamartine inte hysa någon vidskeplig förkärlek för
ett visst statsskick; den konstitutionella
monarkiens största förtjänst i hans ögon var,
att den överhuvud existerade och motsvarade
ett övergångsskedes vanor och krav, men det
vore en medborgerlig plikt att vaka över
regeringsmaktens integritet, vilken denna än
vore. Vad som i den rådande situationen
saknades, var en regeringsduglig majoritet.
Lamartine visade upp, att koalitionen inte hade
någon resonans ute i landet utan bara var en
tillfällig parlamentarisk kombination, att det
politiska livet hade nedsjunkit till en
idéför-gäten kamp kring köttgrytorna, ett småskuret
personligt maktkiv, där förvirrade, varandra
motsägande opinioner förenades ena dagen för
att bekämpa en gemensam motståndare och
åtskiljdes dagen därpå för att förgöra
varandra inbördes. Inför detta förnedrande
skådespel höjde han sin enträget manande
stämma:
Det finns ingen majoritet, därför att det varken
finns någon stor handling eller någon stor ledande
tanke hos regeringen alltsedan 1830. 1830 har inte
vetat att skapa sin handling och finna sin idé. — — —
Man får inte föreställa sig, mina herrar, att därför
att vi äro trötta på de stora rörelser som skakat seklet
och oss själva, alla skulle vara trötta som vi och frukta
den minsta rörelse. De generationer som växa upp
efter oss äro inte trötta, de; de vilja handla och möda
sig i sin tur: vilken handling har Ni givit dem?
Frankrike är en nation, som är gripen av leda. Och akta Er,
folkens leda blir lätt till omvälvningar och ruiner. (Min
kursiv.)
Så långtifrån att uppmana till äventyrspolitik
varnar Lamartine alltså för en dylik, som kan
bli följden av det rådande läget. Som
regimens stora fel och försummelse anger han
insiktsfullt dess glömska av att
julirevolutionen kunnat genomföras blott med folkets
hjälp, och att dettas intressen därför bort
tillvaratagas. På den fredliga lagstiftningens
vägar hade man, inte blott på det politiska
området, utan framför allt på det sociala bort
fullfölja reformverket från 1789. Det hade
varit att handla i överensstämmelse med
demokratiens och broderlighetens principer,
som från kristendomen överförts till
samhällslivet; det hade varit den nya regimens
verkliga mission. Och han återtog:
Ja, akta Er, så att inte Frankrike, trött på Era
eviga svängningar, blir likgiltigt för den enda verkliga
regeringsmakt som finns kvar, och så att inte anarkien
slinker in genom den bräsch som man vill förmå Er
att slå i konstitutionen av 1830!» Vid ett senare till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
