Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lamartine
officiell doktrin men taga sabeln och despotismen till
symbol. Ja, jag erkänner, att jag inte forstår mig på
detta. Jag misstror dessa motsägelser. Jag är rädd för
att denna gåta en dag får sin lösning.
Åtta år senare behärskades Frankrike åter
av bonapartismen, och Thiers var en av dess
tillskyndare; skaldens siarblick hade åter
skådat längre än någon samtidas. Vågorna
gingo höga i kammaren medan han talade,
men den omedelbara verkan av hans ord blev
endast, att anslaget till högtidligheterna
sänktes från två miljoner francs till en.
Heta duster väntade fredens stridsman
även när orientfrågan kort därefter var nära
att kasta Frankrike i krig med hela Europa.
I kammaren hade Lamartine vid skilda
tillfällen ventilerat sina planer för en fredlig
delning av det ottomanska väldet. Ett steg
i liknande riktning var, om man så vill, den
not av 27 juli 1839, vari de fem stormakterna
—• Österrike, Ryssland, Preussen, England
och Frankrike — förklarade sig vilja
gemensamt reglera orientproblemen. I strid med
denna överenskommelse fortsatte Frankrike
att stödja sin skyddsling, paschan av Egypten,
i dennes framgångsrika fejd mot sultanen.
Redan 11 jan. 1840 hade Lamartine påpekat
fördragsbrottet och framhållit risken av att
denna politik skulle oroa de andra makterna,
särskilt den brittiske alliansbrodern. Han
bemöttes allmänt som naiv utopist då han
anbefallde en återgång till det europeiska
samförståndet. Thiers, som kort därefter kom till
makten, skydde inte att även härvidlag
underblåsa de nationalistiska lidelserna. De
fyra andra stormakterna, som fruktade att
Frankrike skulle få ett alltför starkt inflytande
vid medelhavsstränderna, slöto då 15 juli
1840 bakom Frankrikes rygg ett fördrag, som
gick ut på att stödja sultanen mot paschan.
Frankrike stod isolerat och förödmjukat. Det
franska folkets indignation blev våldsam. I
alla samhällslager förhöjdes ytterligare de
krigiska stämningarna. Regeringen vidtog
militära förberedelser. Ett krig mellan
Frankrike och de övriga stormakterna syntes stå
för dörren. Ropen på revansch för 1815 höjdes
ånyo.
Återigen behöll Lamartine huvudet kallt
och gjorde vad som stod i hans makt för att
avstyra detta vanvett. Parlamentet var
hem-förlovat, men i pressen drog han i härnad mot
Thiers’ napoleonska politik. Det löfte diktaren
samtidigt gav sin åldrige fader på dennes
dödsbädd, att i allt verka för freden, upp-
fyllde han i och med dessa flammande artiklar.
Med all kraft hävdade Lamartine, att endast
den franska regeringen stode i vägen för en
fredlig lösning, ty Frankrike som sådant och
dess prestige vore inte engagerade i regeringens
dårskaper. I själva verket hade Louis-Philippe
med stigande oro iakttagit den vändning
sakerna tagit, och den 29 okt. fick Thiers
träda tillbaka för en ministär Soult med
Guizot som utrikesminister och reell
styresman. I sina bemödanden att inleda
förhandlingar med de andra makterna fick Guizot
Lamartines stöd, och den 13 juli följande år
uppnåddes den eftersträvade uppgörelsen;
freden var räddad, och Lamartine hade
verksamt bidragit därtill.
Men även om Thiers’ fall dämpat
krigshetsen i Frankrike, så fortfor den att rasa
■—-på andra sidan Rhen, där man tyckte sig
försatt tillbaka till tiden för frihetskriget mot
Napoleon. Karakteristiskt uttryck fingo dessa
reciproka tyska stämningar i den dikt av
Nicolaus Becker, på vilken dennes hela
berömmelse vilar: »Sie sollen ihn nicht haben,
den freien deutschen Rhein!» Det
representativa franska gensvaret gavs av Musset i en dikt
med det trotsiga omkvädet: »Nous 1’avons eu,
votre Rhin allemand.» Men Lamartine, till
vilken Becker dedicerat och skickat sin dikt,
svarade med det storsinta fridsropet La
Marseillaise de la paix (1841). Dat var en
vältalig och magnifik invokation till den
mäktiga floden, som rullar fritt mellan två
stora och stolta nationer; den var inte skapad
för att söndra utan för att ena, och de
brovalv som förenade dess stränder liknade
vänskapligt framsträckta händer. I högstämda
ordalag hyllade Lamartine det Tyskland, som
Mme de Stael lärt de franska romantikerna
att älska. Jorden hade rum för båda folken,
och skalden frammanade åter en vision, denna
gång med gammaltestamentlig anknytning,
av de europeiska nationernas broderliga
utvandring till Orienten och lät dem i bästa
sämja hemföra dess skatter. Diktens höjdpunkt
är dess vädjan till mänsklig samkänsla och
förståelse över alla riksgränser, dem Gud
aldrig skapat: »blott egoismen och hatet äga
ett fädernesland men inte broderskapet». Det
var ännu en gång den kristna broderstanken,
som efter 1830 allt starkare bryter igenom i
Lamartines hela levnad och verk, här
till-lämpad på det internationella planet. Ståtligt
som deklamation, vacker som tanke och
diktardröm var skaldestycket en av Lamartines
-3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
