Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
falle under året (23/4) riktade Lamartine sig direkt
mot Guizot och hans teorier om medelklassens
rättmätiga hegemoni: »Vad mig beträffar accepterar jag
inte på någon punkt denna formel; jag hävdar, att
denna idé står i motsättning till franska revolutionens
verkliga innebörd, att ordet klasser fullkomligt
av-skrivits av 1789 års revolution.
Lamartines uppslutning på linjen från 1789
var fullbordad, och hans uppträdande i striden
mot koalitionen hade gjort honom till en av
deputeradekammarens mest bemärkta, mest
uppmärksamt avlyssnade talare.
Det humanitära idéarvet från revolutionen
tjänade Lamartine även i sitt oförtröttade
arbete för negerslaveriets avskaffande.
Nationalkonventet hade en gång upphävt slaveriet
i de franska kolonierna, men det återinfördes
1802. Då Storbritannien år 1833 avskrev
negerslaveriet i sina kolonier och ersatte
plantageägarna för de lidna förlusterna, blev
det en kraftig stimulans för samma
strävanden på fransk botten, och Lamartine
försummade aldrig att åberopa det brittiska
exemplet — tills hans egen regering
genomförde reformen 1848. Hans främsta inlägg i
frågan var Toussaint Louverture, ett
deklamatoriskt folkskådespel, som skrevs 1840 men
inte trycktes förrän tio år senare. Titelfiguren,
tecknad som idealgestalt, var
negerrepubliken Haitis mörkhyade frihetshjälte och ledare.
Den osynlige skurken i stycket, som är den
drivande kraften bakom handlingen, är
Bonaparte, usurpatorn, som stod i begrepp att
återinföra slaveriet och som skickat sin svåger,
general Leclerc, för att i spetsen för en
expeditionskår underkuva Haiti och genom
svek och förräderi göra Toussaint Louverture
till Frankrikes fånge.
Just under 1840 fick Lamartine akut
anledning att ge uttryck åt sin gamla, djupt
rotade ovilja mot Napoleon och den
suggestion som utgick från dennes namn. Thiers
var sedan 1 mars konseljpresident och
utrikesminister i en minoritetsregering,
hänvisad till hoppande majoriteter; ett medel att
förgylla upp sin position fann han i idén att
återföra Napoleons stoft från S:t Helena och
bisätta det i hemlandet. Guizot, nyutnämnd
ambassadör i London, utverkade brittiska
regeringens tillstånd, och förslaget väckte
hänförelse inom snart sagt alla partier och
samhällslager: det var en revansch in effigie för
förödmjukelsen 1815, som franska folket aldrig
kunnat smälta. Lamartine förblev
oemottaglig för det nationalistiska, stämningsruset och
ställde sig skeptisk mot förhärligandet av
Napoleons minne; den 26 mars tog han till
orda i ett anförande, som samtid och
eftervärld betecknat som ett mästerverk och
vilket tycks ha gjort ett överväldigande
intryck på kammaren.
Han vedervågade inte sin ställning genom
att öppet angripa det stora minnet men
förklarade, att för hans del kunde Napoleons
stoft ha vilat på S:t Helena ännu någon tid.
Med andakt borde det mottagas men absolut
inte med fanatism, och man borde låta folket
höra allmännyttans röst, inte bara apoteosens.
Konsekvent i sin fredskärlek fortsatte han:
Jag faller inte i stoftet för detta minne. Jag delar
inte den napoleonska religionen, den dyrkan av våldet,
som man sedan någon tid i nationens medvetande vill
sätta i stället för frihetens allvarliga religion. Jag tror
inte det är bra att på det viset oupphörligt förhärliga
kriget, att underblåsa det franska blodets redan alltför
häftiga kokning —–som om freden, världens
lycka och ära, kunde vara en skam för nationerna.»
I vändningar av mördande ironi underströk Lamartine
vad han hade den napoleonska diktaturen att tacka
för: »känslan för, kärleken till, ja lidelsen för friheten
och detta på grund av den känsla av tryck som tyngde
på alla sinnen och som hans blotta namn alltjämt
kommer mig att förnimma. Ja, jag förstod för första
gången vad den fria tanken och det fria ordet voro
värda då jag levde under den tystnadens och den enda
viljans regim, av vilken nutidens människor endast
se glansen, men vars tyngd folket och vi fingo erfara
–låt oss, mina herrar, som taga friheten på allvar,
iakttaga en viss måtta i våra demonstrationer; låt oss
inte alltför mycket förleda opinionen hos ett folk,
som förstår det bländande vida bättre än det nyttiga.
Låt oss akta oss, så att det inte gripes av förakt för
de mindre lysande men tusen gånger mer folkliga
institutioner under vilka vi leva, och för vilka våra
fäder ha dött efter att ha utkämpat sà många strider.
Talaren påvisade riskerna för att detta
stämningsmakeri i massornas
framgångsdyrkan och krigiska instinkter skulle bli farligt
för det bestående samhällsskicket. Han drog
upp en vältalig jämförelse mellan Napoleon
och Washington och lät den utfalla på ett
förkrossande sätt för den förre; han påminde
om att revolutionshjältar som Mirabeau och
La Fayette vilade på bortglömda eller
anspråkslösa begravningsplatser, medan
Napoleons aska av revolutionens arvtagare
hämtades hem över världshavet för att beredas
ett kejserligt vilorum. Lamartine varnade
för denna övermänniskokult, och som
polemisk mästerskytt gjorde han en doublé på
Thiers och den spirande bonapartismen då
han slungade fram:
Jag älskar inte dessa män, vilkas tro ocb symboler
strida mot varandra, nej, jag älskar inte dessa män
som ha friheten, lagen och framåtskridandet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
