Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
ständigheternas makt, och de dolde inte sina
sympatier för det engelska statsskicket och
dess institutioner. Bakom girondisterna
skymtar man i denna kritik de Lamartine förhatliga
doktrinärerna, liksom det utan tvivel var
Guizot som åsyftades då han spelade ut
Danton mot Lafayette: »Mer logisk än
Lafayette satte Danton icke
förmögenhetsskillnaden mellan medborgarna i
bördsskillnadens ställe; han utplånade alla skillnader.»
Förtäckta angrepp som dessa mot den
förhatliga regimen bidraga till att förklara det
oerhörda uppseende som Histoire des Girondins
väckte, de väldiga upplagor i vilka den såldes,
de otaliga panegyriker, debattinlägg och
mot-skrifter som den föranledde. Den blev
februarirevolutionens inledningsfanfar.
*
»J’ai 1’instinct des masses», hade
Lamartine förklarat redan 1828, och tjugo år senare
bevisade han sanningen härav. Under ett
par månader höll han massorna i schack och
avvärjde anarkien genom blotta makten av
sin vältalighet och den förtrollning som utgick
från hans person.
Genomförandet av den politiska
demokratien, republiken, den allmänna rösträtten, den
humanitära lagstiftningen — för Lamartine
tjänade allt detta i sista hand till att avleda
varje tanke på socialistiska experiment, på
social och ekonomisk demokrati. Och om
arbetarklassen reste dylika krav, skulle den
stöta mot en bastantare mur än
borgarkunga-dömet: valutslaget, folksuveräniteten i ett
land, som ännu till mer än två tredjedelar var
befolkat av jordägare och bönder. I
Frankrikes historia under första halvåret 1848, i
Lamartines tal och apologetiska skrifter
urskiljer man utan svårighet denna idélinje, som
utgör gräns vänster i hans politiska gärning.
Från början sökte Lamartine förhindra
Louis Blancs inträde i provisoriska regeringen
men resignerade i tanke, att denne kunde bli
farligare i oppositionsställning. Då republiken
utropades från Paris’ rådhus, skedde det med
förbehållet, att beslutet måste underställas
provinsernas godkännande. I fortsättningen
— bl. a. i talet till demonstranterna 17 mars
— återkom girondisternas hävdatecknare ofta
till detta: Frankrikes öden finge ej avgöras
av pariskommunen utan av hela landet i
förening. Av samma skäl motsatte han sig
önskemålen om ett uppskjutande av valen
till nationalförsamlingen; därigenom skulle
de revolutionära grupperna i Paris få tid att
organisera sin agitation. Själv tog Lamartine
initiativet till det s. k. mobilgardet,
rekryterat bland gatans lösa folk; det blev ett
pretoriangarde, som kom att visa stort nit
vid bekämpandet av arbetarna under de
blodiga junidagarna.
Det var vidare Lamartine, som genom ett
oratoriskt konststycke lyckades avstyra att
den röda fanan blev republikens symbol. Med
all energi uppreste sig han och de andra
liberalerna i regeringen mot de socialistiska
kraven, att rätten till arbete skulle
proklameras och »arbetets organisation»
genomföras. Formeln var hämtad från en av Louis
Blancs skrifter, och regeringen avtvingades
en deklaration i denna riktning. Den förblev
platonsk. Inte heller skapades något
arbets-ministerium, såsom socialisterna föreslagit,
utan dessa’ avspisades med den s. k.
Luxem-bourg-kommittén med Louis Blanc som
ordförande och med uppgift att särskilt studera
arbetarproblemen; den genomförde också tio
timmars arbetsdag. Därjämte inrättades
nationalverkstäderna, illa organiserade
nödhjälpsarbeten, som bara hade namnet gemensamt
med den statssubventionerade
producentkooperation Louis Blanc åsyftat; i själva
verket hade de tillkommit i den senare öppet
erkända avsikten att bringa dennes idéer i
vanrykte.
Efter manifestationen 17 mars inledde
Lamartine hemliga underhandlingar med
nordarméns befälhavare, general Négrier, om
att denne skulle komma till undsättning ifall
»de röda» vunne överhand i Paris. Men
samtidigt trädde han i förbindelse med
upprors-makaren och yrkesrevolutionären Blanqui i
syfte att kanalisera de revolutionära krafterna;
Lamartine litade alltid blint på den egna
tjuskraften. Då han senare anklagades för
detta, erkände han sig ha konspirerat, »så
som åskledaren konspirerar med blixten» —
det var formeln från 1843 som gick igen. Om
det var en följd härav eller inte, så höll sig
Blanqui anmärkningsvärt passiv vid den nya
manifestation som de revolutionära klubbarna
ställde till 16 april. Det aldrig fullt utredda
händelseförloppet slutade med fullkomlig
framgång för regeringen, och det är väl
knappast utan skäl som Lamartine kallat 16 april
»den vackraste dagen i mitt politiska liv».
Valresultatet bekräftade till fullo
Lamartines förväntningar på agrarstaten Frankrike:
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:34:57 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1945/0108.html
