Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lamartine
de moderata republikanerna fingo stor
övervikt i nationalforsamlingen. Själv var han
väld av tio departement, med mer än två
miljoner röster och föreföll att stå på höjden
av inflytande och folkynnest. I själva verket
stod han nära sitt fall. L’éducation
sentimentale, Flauberts klassiska roman, ger några
uttrycksfulla glimtar av den process, varigenom
Lamartine med svindlande hastighet förlorade
sin popularitet och på några veckor blev lika
misskänd, lika förtalad som han nyss varit
omsvärmad och avgudad. Stormen mot honom
blåste upp, då han genomdrev den radikale
ledaren Ledru-Rollins inval i verkställande
utskottet; denne hade som inrikesminister
lojalt stått vid hans sida 16 april, och
dessutom höll Lamartine fast vid sin åskledaridé.
Själv kom han på detta vis att sätta sig
mellan tvenne stolar, men även en
motståndare som Tocqueville har senare erkänt, att
landet drog fördel av denna politik; då den
upproriska massan 15 maj våldförde sig på
nationalförsamlingen, hade den inga
med-brottslingar innanför dess murar.
Ledru-Rollin och Lamartine hjälptes åt att kuva
upploppet.
Sina naturliga fiender, socialisterna,
förmådde Lamartine alltså hålla stången, men
han störtades inte av dem utan av de
besittande och deras representanter i assemblén,
vilka nu började känna sig säkra i sadeln och
inte längre fruktade parisarbetarna. De förläto
inte den folkkäre aristokraten att han räddat
deras kassaskrin utan gjorde honom ansvarig
för den förskräckelse de levat i. »De rikas
otacksamhct» skulle Lamartine senare med
bitterhet påtala, och till hans fall bidrogo
också de gamla motståndare bland
orléa-nisterna som vunno inträde i assemblén vid
fyllnadsvalet 4 juni.
Den 15 maj skiljde definitivt småborgarna
från arbetarna och kastade dem i reaktionens
armar. »Det måste bli ett slut på det», löd
hädanefter slagordet inom hela bourgeoisien,
som var utled på den eviga sociala oron.
Arbetarledarna hade häktats efter 15 maj, och
de ohyggliga klasstriderna i juni 1848
framkallades endels av svälten och den
fortskridande ekonomiska krisen, endels av den
bonapartistiska agitation, som målmedvetet
arbetade i katastrofstämningar. Men de voro
också direkt provocerade av bourgeoisien och
assemblén, som 21 juni bryskt upplöste
nationalverkstäderna och ställde arbetarna
inför valet mellan värvning eller jordarbete i
landsorten, sedan Lamartine förgäves verkat
för att de skulle sysselsättas vid de
järnvägsbyggen som han ville återföra i statens ägo.
Med insikt om vart det bar hän hade
Lamartine föreslagit krigsministern preventiva och
polisiära åtgärder; genom att visa sin styrka
skulle man inte behöva begagna den. Men
general Cavaignac och hans uppdragsgivare
nöjde sig inte med mindre än en regelrätt
batalj; för dem gällde det att tillfoga
proletariatet ett förintande slag. Cavaignac höll
därför sina trupper tillbaka, lät upproret
breda ut sig och göra sig säkert och slog sedan
till med sällsynt brutalitet. Då hade
assemblén redan utrustat Cavaignac med diktatoriska
fullmakter och gjort sig av med verkställande
utskottet; det hade ju visat sin svaghet
genom att anbefalla mildare medel!
Proletärkonventet hade Lamartine lyckats avstyra
men inte militärdiktaturen; här, som alltid
och överallt, var denna cæsarismens
före-bådare.
Den 2 juni hade assemblén i Lamartines
frånvaro upphävt den lag som förbjöd familjen
Bonaparte tillträdet till Frankrikes jord. Två
dagar senare invaldes i församlingen av fyra
departement äventyraren Louis-Napoleon
Bonaparte, trots att denne hade två
misslyckade statskuppsförsök bakom sig. Alltid
vaken för den bonapartistiska faran insåg
Lamartine genast vilket dödligt hot mot
demokratien som här var under uppsegling.
Förgäves sökte han genomdriva lagens
till-lämpande på Louis-Napoleon. Men denne
avsade sig själv mandatet, enligt uppgift för
att hans namn inte skulle bli ett söndringens
tecken. Den 17 sept. invaldes han ånyo, denna
gång av fem departement. Lamartine stod
numera maktlös gentemot den uppagiterade
och ihållande stämning, som ropade på den
starke mannen till skydd för »ordningen» och
den heliga egendomen, och som till dennes
blotta namn anknöt den krigiska
nationalismens mest lysande äreminnen.
Ännu en gång, den sista, skulle Lamartine
samla assembléns majoritet kring ett av
honom anbefallt beslut; märkligt nog gick
det i för Louis-Napoleon gynnsam riktning.
Under höstens författningsdebatter kom man
6 okt. till frågan, huruvida republikens
president skulle utses av folket eller av assemblén.
Risken för att prinsen skulle bli väld, därest
avgörandet lades i folkets händer, var
Lamartine medveten om; det framgår av hans
anförande vid detta tillfälle, och likväl yrkade
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
