Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lamartine
inte svårt att framvisa det vanvettiga i att
försöka sända en armé till polackernas hjälp
tvärs genom Tyskland.
Endast i Italien hade Lamartine varit böjd
att intervenera, för det fall att Frankrike
kallats till hjälp. En armé sammandrogs vid
alperna i den hemliga avsikten att — alltefter
händelsernas utveckling — i utbyte mot
Frankrikes bistånd, medling eller erkännande
tillskansa landet Nizza och Savoyen — en
plan, som först Napoleon III lyckades
realisera. Men Karl Albert av Sardinien motsatte
sig bestämt fransk intervention under den
stolta förklaringen: Italien reder sig självt.
En väpnad expedition liknande de tyska
flyktingarnas, ett band savoyarder, som från
Lyon trängde fram till Chambéry, bidrog
även här att stjälpa Lamartines politik. Om
denne alltså inte förmådde göra någon annan
positiv insats som utrikesminister, så räddade
han likväl i ett högkritiskt läge Frankrikes
fred — och därmed Europas. Så olika
bedömare som socialisthövdingen Jaurès och
den högerradikale historikern Bainville ha
däri sett hans största, mest betydelsefulla
bedrift.
Den Lamartine som störtades 24 juni var
en åldrad, halvt bruten man och därtill djupt
ruinerad. Dålig hushållning och furstlig
välgörenhet hade tidigt undergrävt hans ekonomi;
finanskrisen ådrog honom nya stora förluster,
och därtill kom, att han ur egen börs betalade
otaliga agenter under de hektiska månader
han innehade makten. De tjugo återstående
åren av hans liv uppslukades av förtvivlat,
forcerat, förnedrande brödskriveri. Men
inkomsterna därav räckte inte ens till räntorna;
hans gigantiska skuldbörda växte oavlåtligt.
Förgäves vädjade han till landet om en
nationell subskription på hans verk — förslaget
mottogs med en visselkonsert. Inga
förödmjukelser besparades honom: medan krafterna
avtogo och sjukdomsanfallen kommo allt
tätare hetsades han ständigt av sina
fordringsägare, och den patriarkaliska omtanken om
hans underlydande avhöll honom från att
begära sig i konkurs. Han överöstes med
förolämpningar, trakasserier, nidskriverier — man
tävlade om att spotta på den gamla
ving-klippta örnen. Främst utmärkte sig den
förmögna pöbel som gjorde honom till
syndabock för att de förlorat pengar under krisen.
Den gamle kunde bryta ut i klagan över sina
plågor, över sina landsmäns gemenhet och
nattsvarta otacksamhet, men han bevarade
till det sista den arbetsfanatism, den envetna,
viljespända uthållighet, som hör med till den
schizothyma karaktärsbilden. Upprepade
gånger erbjöd sig kejsaren att ordna hans
affärer, men med stolt förakt avvisade han
den nye usurpatorns nådebröd. Då han till
sist, sjuttiosju år gammal, nödgades tömma
den bittra kalken i botten, inskränkte sig det
hela till en allmosa, en årlig livränta om
25 000 francs. Dock besparades det honom
att uppleva l’année terrible, invasionen och
kommunen, som han förutsagt både 1840 och
1851. Men man fattar aldrig Lamartines
tragiskt-heroiska levnadsafton och dess
djupare innebörd, om man inte erinrar sig, att
han uppfattade hela sitt liv, varje dag, varje
timme, varje andetag som ett oavbrutet
förhärligande av Gud; politiken hade bara varit
en station på vägen i jordelivets
Golgata-vandring.
I Le dernier chant du pèlerinage d’Harold
finns ett ställe, där Harold talar om sina
sista förhoppningar, om de bedrifter han ännu
önskar fulborda:
—–La vertu!
Eh bien! pressons ce mot jusqu’ à ce qu’il se brise!
S’immoler sans espoir pour l’homme qu’on méprise;
Sacrifier son or, ses voluptés, ses jours,
A ce rève trompeur . . . mais qui trompe toujours,
A cette liberté que l’homme qui 1’adore
Ne rachète un moment que pour la vendre encore;
Venger le nom chrétien du long oubli des rois;
mourir en combattant pour l’ombre d’une croix,
Et n’attendre pour prix, pour couronne et pour
gloire,
Qu’un regard de ce Juge en qui 1’on voudrait
croire . . .
I de raderna, skrivna före trettiofem års
ålder, har man hela Lamartine: hans tro och
hans tvivel, hans uppror och hans
underkastelse, hans människokärlek och hans
människoförakt, hans kamp för en sak, om vilken
han visste, att dess öde är att ständigt på
nytt gå förlorad, och för en lön, vars ovisshet
han anade, hans förtvivlan och hans
resignerade vardagsheroism intill döden. Det är
troligt att Lamartine inte förtjänar
rubriceras som en statsman, det kan måhända
diskuteras om han ens var en första rangens
politiker, men ett är säkert: att han var en
stor, en ädel ande, som till en tid iklädde sig
en politikers skepnad. Det hör knappast till
det alldagliga, vare sig i Frankrike eller
annorstädes.
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
