Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
han med all kraft på den lösningen. I den
period av slocknande entusiasm,
desillusionering och trötthet, som republiken nu
genomgick, vore det oklokt att beröva folket den
utlovade suveräniteten; det skulle inte stärka
förtroendet för republiken, medan motsatt
förfaringssätt kunde tänkas väcka det
politiska intresset till nytt liv. Lamartine insåg,
att han själv stod och föll med republiken,
men likafullt, fortsatte han:
tvekar jag inte att uttala mig för det som förefaller
er farligast, folkets val. Ja, även om folket skulle
välja den, som mitt kanske illa upplysta förutseende
skulle frukta att se det välja, lika gott, tärningen är
kastad! Må Gud och folket uttala sig Man måste
lämna något åt Försynen. Låt oss åkalla den, låt
oss bedja till den att upplysa folket och låt oss
underkasta oss dess rådslut.–Och om folket bedrar
sig–om det vill överantvarda sin säkerhet, sin
värdighet, sin frihet i en kejserlig relikts händer–
om det förnekar oss och sig självt, desto värre för
folket. Det skall då inte vara vi utan folket som brustit
i uthållighet och mod.
Samtida brevuttalanden tyda på, att
Lamartine verkligen inbillat sig äga utsikter vid
ett folkligt presidentval. Klart är detta inte,
medan man starkt förnimmer den ton av
bitterhet, utmaning och trots, som genomgår
hans anförande; här talar den besvikne, den
som smärtsamt erfarit folkstämningarnas
oberäknelighet och anser sig bemött med
upprörande otacksamhet. Men man får inte heller
glömma, att Rousseau-lärjungen Lamartine
konsekvent fasthållit vid folksuveränitetens
idé; tron på den gudomliga försynen hade
djupa rötter i hans väsen (»Guds steg äro
tidens egna»); kanske var han inte heller
oberörd av den lamennaiska visdomen, att
sanningen kan triumfera först sedan irrläror
och villfarelser visat alla sina ödesdigra
följder. Alltnog, sedan han framdrivit detta
beslut låg vägen öppen för Louis-Napoleon:
den lo dec. valdes denne till republikens
president med mer än fem miljoner röster,
medan Lamartine fick nöja sig med 17000.
Grundligare kunde hans politiska nederlag
knappast ha varit, och därmed var också
demokratiens öde beseglat; statskuppen 2 dec.
1851 kom blott som en bekräftelse på detta.
Därförinnan hade han hunnit med ännu en
insats — som utrikesminister; han kunde
därvid räkna sig till godo sin erfarenhet som
diplomat, sin egenskap av »ståndsperson och
världsman», såsom svenska sändebudet i Paris,
den gamle beprövade Gustaf Löwenhjelm
uppskattande skriver i en depesch. Som
utrikesminister fullföljde Lamartine sin gamla
fredspolitiska linje. I det Manifest, som 4 mars
tillställdes makterna, avsvor han uttryckligen
den krigiska traditionen från 1792. Av hänsyn
till den republikanska opinionen upphävdes
den rättsliga giltigheten av 1815 års fördrag:
de hade alltid känts som en förödmjukelse;
accepterade av monarkien hade de bidragit
att göra denna förhatlig. Men i nästa andedrag
erkändes fördragens territoriella
bestämmelser som grundval för Frankrikes utländska
förbindelser! Lamartine försäkrade makterna
om demokratiens fredliga avsikter. Endast vid
anfall mot Frankrike eller andra fria nationer
skulle republiken gripa till vapen; särskilt
gällde detta frihets- och enhetsrörelsen i
Italien. Franska republiken sympatiserade
öppet med alla nationalliberala strävanden
men förband sig till en strikt
noninterven-tionspolitik gentemot andra stater.
Manifestet fick ett gynnsamt mottagande
såväl inom som utom Frankrike. Målet för
Lamartines diplomati var en allians med det
liberala England samt Frankrikes gamla
bundsförvant Preussen med udd mot
des-potierna Ryssland och Österrike.
Förhållandet till England hade allvarligt skadats
genom Louis-Philippes dynastiska
spanienpolitik. Lamartine lyckades åvägabringa en
avspänning men inte mera. Sedan
marsupproret framtvingat en konstitution i Preussen
föreföll detta land benäget att utbyta sin ryska
allians mot en fransk. Men den polska
frihetsrörelsen komplicerade problemet, och då
Lamartine inte lyckades förhindra, att de
tyska flyktingarnas legion bröt in i
Sydtyskland, var spelet förlorat.
Allt eftersom de nationella frihetsrörelserna
blossade upp runt om i Europa, mer eller
mindre inspirerade av februarirevolutionen,
uppvaktades Lamartine av de politiska
flyktingsgrupperna i Paris, som med
befolkningens acklamation sökte utverka franska
regeringens stöd åt deras sak: irländare,
ungrare, italienare, polacker. Samtliga
avspisades med känslofulla sympatiförklaringar,
men i realiteten fasthöll Lamartine obevekligt
vid den noninterventionsprincip han knäsatt i
Sur la politique rationelle. Särskilt pockande
uppträdde polackerna, av gammalt
fransmännens skötebarn, och Polens sak blev
förevändningen för upploppet 15 maj. Den
tillspetsade konflikten mellan polacker och
preussare hade föranlett Lamartine till
föreställningar i Berlin, men då han 23 maj försvarade
sin utrikespolitik inför assemblén, hade han
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
