Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Porkalabygdens skald. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans
Ruin
Och ljuder det dragspel på trappan i natt,
och den svenska folkvisan klingar,
och sätter jag nyponblom i min hatt
och min flicka på lindorna svingar,
skall jag dock genom tårar betrakta
det strandlösa hav, som min skötbåt bär,
det land, vars älskade kust och skär
vårt öde bjöd oss att vakta.
I den senare strofen hade Mörne inte
behövt nämna den svenska folkvisan för att
vi skulle veta var vi befinna oss — i
juninattens blommande Nyland, det väna och
vågomsköljda, där dansen går utan den
tunga och bistra energi, som präglar de
dansandes rörelser i de mörka åsarnas och
de djupa barrskogshavens bygd i norr —
en strof av Gripenberg i »Afton i
Tavastland» ger hela kontrasten, liksom senare
en berömd tavla av Sallinen,
»Lördagsdansen i Mutila», med dess böljande,
våldsamt sugande rytm:
Genom kvällens tystnad
dragspelstoner gå —
kärlek, hopp och lystnad
i dem sitt uttryck få.
Mörka plankor knarra
under dansens kraft,
heta händer darra
omkring knivens skaft.
Det är ej heller någon tillfällighet att
Mörne omkring 1900 synes ha kommit på
det klara med att han ville bli Nylands
sångare. I en uppsats »Patriotism och
svenskhet» skriver han: »Det nyländska
kustlandskapet med sina ådalar, skogiga
kullar och bördiga fält väntar ännu på sin
skald.» Som en bekräftelse på vad han bär
i hågen ljuder i »Nya sånger» (1901) hans
rop efter de strofer, »de enda rätta», som
leende och stolt kunde skildra
skärgårdssommarens rikedom invid hav och fjärd.
Det är givetvis svårt att säga vad som i
Mörnes dikt är skrivet med Porkalabygden
för ögonen. Vi måste anta att många
intryck från skärgårdsvistelser i andra väder-
streck vävt sig in i hans dikt, även där detta
inte framgår av texten. Redan som barn,
i föräldrahemmets skugga, hade han
kommit i kontakt med skärgården utanför
Nystad, och den åländska arkipelagen hade
han blivit bekant med under en
sommarfärd till Sälskärs fyr — den fyr han säger
sig känna bäst av alla, om man också torde
kunna inskjuta reservationen: bäst vid
sidan av båken på Rönnskär utanför
Porkala. Och efter en vistelse på Klåvskär
skrev Mörne »Skärgårdens vår» (1913).
Nämnas bör också att berättelsen »Inför
havets anlete» (1921) bygger på intryck
från segelfärder i Hitis’ skärgård, västvart
från Hangö.
Emellertid var det Porkala som mer än
någon annan bygd skulle ge honom impulser
eller väcka till liv intryck från andra nejder.
Till och med dikter sådana som »Ödemark»
och »Ödemarkslandet», vilka vi närmast
skulle tro vara inspirerade av hågkomster
från det finska inlandet, har ingivits honom
i Porkala: den förra dikten går tillbaka på
intryck av de stora furumoar, som fanns i
Vedanästrakten, rena ödemarken, och den
senare med sin gripande och vittfamnande
naturvision av hela landet har sin
upprinnelse i minnena från trakterna kring
Bergstad:
Allt dyrare, skönare strålar det
i min själ, mitt ödemarksland
med drivor och tigande enslighet
över frusna skogars rand.
Mörne har skildrat Nyland i alla dess
uppenbarelser, dess blänkande åar och
djup-ögda vikar, dess stilla gårdar med fälten
mognande under blåa himlar, dess
vår-nattsljusa ängar och ensamma
sommarstjärnor, dess gaddar, örar och grund, med
havet svallande i gryningsljus och allorna
drivande in i gloppen i molnlika massor,
medan gråsälsflockarna, »vattenviddens
boskapshjordar», styr in mot fjärdarna.
Nylands blommor lyser ur hans dikter med
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
