Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Porkalabygdens skald. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans
Rui n
Dikten änger den ena av de ytterpunkter
i Mörnes kynne, mellan vilka hans diktning
svingar. Den andra ytterpunkten, trotset,
det ensamma, hårda trotset, får ett
monumentalt uttryck i dikten »Tallarna på
bärget» (19x9):
Tallarna på bärget äro mina lyror
och stormen spelar på dem.
Skär och kobbar dåna. Vilsna fiskarbåtar
päjla tallarna och stäva hem.
Tallarna på bärget äro mina båkar.
Jag glömde dem för tomma tidsfördriv.
Många kuster bundo mig och många såg jag
svinna.
På denna vill jag leva mitt liv.
Tallarna på bärget voro landets märken,
innan mänskotunga gav det namn.
Tallarna på bärget, stjärnorna i rymden
skola se det dö i havets famn.
Slutet är mycket märkligt. Tanken som
uttalas går igen i många av Mörnes dikter,
i »Trots», i »På seklernas dag. Kantat vid
Kyrkslätt sockens sexhundraårsfest den 6
juli 1930» och i »Atlantisk bränning» —
för att blott nämna några exempel. Den
leder sitt ursprung ur en poetisk
replikväxling, som på 1800-talet ägde rum mellan
J. J. Wecksell och Theodor Lindh och där
havet tänktes kräva tillbaka det land som
det en gång lät stiga ur böljorna —- hos
dem inte bara i mekanisk ödesbestämdhet
utan i form av ett personligt ingripande
från havets sida när ödet slår för hårt dess
»fria bygd».
Under årens lopp har Mörnes diktning i
många hänseenden förändrats —
centralpunkten i hans lyrik under trettiotalet var
den allt förtärande frågan: varför är jag
till, vad mening med det liv jag lever?
Men stoffet, vari han utfört sina tankar,
har han fortfarande hämtat ur den värld,
som är hans hembygd i livet. I svalornas
svingande flykt av och an över en skummig
kust en stormig höstdag tycker han sig
igenkänna sina egen tanke, stadd på spa-
ning efter ett fäste för »hjärtats liv i
svärdets värld». Och när han sitter i sin stuga
och grubblar över hur hans tid snart skall
vara förliden, upplever han sin egen ångest
i ylet från fyren, som tränger in till honom
genom natt och dimma. Och när grubblet
släpper och han upplever uppklarnandets
frid, så är det åter en syn från havet, som
täcker vad han förnimmer: ålderdomens
drömmar tyckes honom likna skyarna över
havet, som hösten långsamt bygger upp
och länge låter dröja vid himlaranden,
»bådande i ödslig snöglans vintern».
Men allra personligast ljuder Mörnes
stämma i dikten om fyrvaktarens lykta —
havets stjärna, vars låga han vaktar och
underhåller trots storm och isgång. Det är
en underbar symbol på hans egen situation.
Hans väg har fört honom allt längre bort
från människornas vägar. Han går i sin
ensamhet:
Jag vandrar genom åren samma väg
på branta stegar från mitt lyktrum ner
till djupa valvet i den hårda klippan,
där evighetens dova tystnad rår,
och åter upp till havet och min lykta.
Detta upp och ner är hans egen själstyps
symbol, den vertikala linjens, djupt i
djupet, högt i höjden, icke bredd, men
intensitet, intet mottagande utifrån, men ett
utgivande inifrån. Han är en stjärnas
väktare —■ sin egen dikts. Till oss lyser den
över öde vägar, såsom ingen annan dikt i
svenska Finland:
Jag är en väktare och fruktar intet
förutom den, som är av evighet,
som välver himlar och som tänder solar,
för fjärran för min tankes korta flykt
och dock i havets brus mig ständigt nära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
