Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Kring en miniatyr. En svensk adelsman hos en landsflyktig kung. Av Ernst Fischer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring en miniatyr
Södra sidan av Place Stanislas i Nancy. Hotel de Ville och de fyra
paviljongerna. Efter en gravyr av Dominique Collin.
testantiska kyrkans beskyddare och att vara
mera värd odödligheten än någon annan
furste, då han kom till förbönen och
började sin bön för hertigen hans nye herre,
icke kunde fortsätta. Smärtan grep
honom plötsligt och tårarna överväldigade
honom, han kunde icke få fram ett ord,
och vad som är verkligt förvånande är att
gudstjänsten för några ögonblick avbröts
i kyrkan och man hörde endast suckar,
snyftningar och klagan. Aldrig i mitt liv
har jag sett ett mera sorgligt och rörande
uppträde.»
Så skildrar den unge Adlerfelt hur
nyheten om Karl XII:s död upptogs i hans
arvland och vid kung Stanislaus hov. Att
dödsbudet för denne skulle betyda en
katastrof, stod säkerligen lika klart för kungen
som för Adlerfelt, även om Stanislaus
uppträdde som en stoisk filosof, intalande sig
själv och andra mod och tröst.
Zweibrucken, som varit hans tillflykt, gick över till
en annan gren av det Wittelsbachska huset
och den nye hertigen hade helt naturligt
intet större intresse för sin stupade frändes
II—Ord och Bild, 54:c årg.
skyddsling. Denne fick därför börja sin
irrande vandring från uppehållsort till
uppehållsort och kom på så sätt 1720 till
slottet Weissenburg i Elsass. I hans följe
voro fortfarande de båda Adlerfeltarna.
Det var ett ganska illa underhållet slott i
medeltidsstil med runda tornkamrar och
tjocka murar med djupa fönstersmygar.
Ensamheten och övergivenheten kändes
ännu större här ute i händelsernas periferi,
men Stanislaus förlorar trots allt icke sitt
mod och sitt humör. Osvikligt älskvärd,
vänlig och leende fyller han sina dagar med
det som intresserar honom. Adlerfelt
skriver i detta sammanhang om sin kunglige
beskyddare: »Han älskar passionerat
målning och är grundligt inne i detta ämne.
Han har en fin och utsökt smak och känner
mästerverken, då han i sin ungdom gjort
en resa i Italien och där gjort överraskande
framsteg.» Vid slut A av denna mening
står en stjärna i memoarmanuskriptet,
vilken hänvisar till en så lydande not: »Jag
har haft äran tillbringa åtskilliga
eftermiddagar i hans kabinett, varest H. M.
161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
