Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Kuopio till Viborg. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. Barck
hennes gärning som diktare tillhör helt och
hållet det skede i hennes liv, då hon omgiven
av sin stora barnskara och trotsande sin
omgivnings fördomar, skänkte landet den
häpnadsväckande dubbelbilden av en kvinnlig
familjeförsörjare och en stor diktare.
Minna Canth började både materiellt och
andligt sett med tomma händer, hon hade
mycket större svårigheter att övervinna på
sin livsväg än de svenska
huvudstadskretsarna med deras nedärvda kultur. Men i
kampen för personlig och social frigörelse
stodo dessa kretsar och hon på samma linje;
hon hade — liksom Juhani Aho — fått sina
impulser från samma håll som K. A.
Tavast-stjema, Hjalmar Neiglick och Werner
Söderhjelm, från kontinentens nya
kulturströmningar, från den positivistiska filosofin och
naturalismen, från Brandes, Ibsen och
Björnson, från det svenska åttiotalet med häftiga
debatter i dagens frågor.
Men det är naturligt att Minna Canth med
det erfarenhetsstoff hon ägde i högre grad
än sina finlandssvenska meningsfränder kom
att göra sig till tolk för det sociala
samvetet. I sin dramatik blir hon den modiga
förkämpen för kvinnornas och
arbetarklassens frigörelse, för åttiotalets lidelsefulla
reaktion mot alla de missförhållanden för vilka
de konservativa slöto ögonen. Om någonsin
Juvenalis sats om att indignationen skapar
poesi har haft sitt berättigande så är det här.
Redan i »Arbetarens hustru», som hon
påbörjade r883, skildrar Minna Canth kvinnan
som ett offer för manssamhället och hon går
betydligt hårdare fram än sin läromästare
Ibsen; i »Olyckans barn» några år senare ger
hon med en frän realism, som var ny i finsk
litteratur, bilden av den revolterande
arbetaren. Lågorna från den mordbrand, som
utgör dramats klimax, äro ett ödesdigert
förebud om inbördeskriget. Men även om hon i
ett av sina brev kallar sig »en fullfjädrad
socialist» är det karakteristiskt för henne att
hon inte löper linan ut. Hennes indignation
var moralistens som i sin livssyn bevarar ett
konservativt grunddrag. I sin ungdom hade
hon varit utsatt för stark religiös påverkan
från moderns och en beundrad lärares sida,
och hon mognade som kvinna och människa
i en andlig miljö, där den kristliga
ortodoxin eller en populariserad hegelianism hade
makten över själarna.
Minna Canths brev belysa hennes
långsamma och självupprivande frigörelse ur den
ortodoxa livssynen. Hennes samvetsnöd är
svår och bindningarna till det gamla starka.
Det kan inte för henne bli fråga om en
hel-omvändning, något som i hennes
psykologiska situation hade varit förklarligt. Det
finns något nästan gammallutheranskt i
hennes känsla av plikt och ansvar som maka
och mor, i hennes respekt för den kristna
sedelagen, samtidigt som hon av ett inre
tvång drives att fullfölja sin uppgift även
som fri personlighet och skapande diktare.
Självhävdelsen och självdisciplinen kämpa
ständigt om makten över henne och
konflikten avspeglas med full tydlighet i hennes
diktning. Hennes syn på samhällsfrågorna
var klar och realistisk och någon tvekan om
nödvändigheten att kämpa mot
obskurantis-men på klerikalt håll hyste hon inte. Finlands
prästerskap företedde vid denna tid en föga
uppbygglig bild som socialt ansvarskännande
själasörjare, och i de allra flesta fall tog sig
konservatismen och skrymteriet former som
förefalla vår tid upprörande och otroliga.
Men då Minna Canth gick till angrepp mot
prästernas reaktionära uppfattning i
samhällsfrågorna gjorde hon det inte bara som
nyväckt åttiotalist utan i lika hög grad som
sann kristen. Hon var inte någon antikristen
skeptiker och bespottare. Hon höll fast vid
den kristna moralen och tog parti mot
Brandes och hans anhängare i sedlighetsfejden.
Likaså ställde hon sig i opposition till
Strindberg och det finns ett par svavelosande brev
av henne, där hon hyvlar av honom och Max
Nordau med både myndighet och
temperament. Vad hon krävde var respekt för
kvinnan, respekt för henne både som kvinna och
medborgare. Hennes uppfattning i
sedlighetsfrågan låg i linje med Björnsons och är ett
av uttrycken för hennes
»samhällsmoderlig-het». Att hennes livssyn sist och slutligen var
grundad på den ibsensk-björnsonska
moralismen och på hennes nedärvda religiositet
framgår med all tydlighet av breveditionen.
Man har en känsla av att Greta Thesleff inte
alltid tillräckligt uppmärksammat denna sida
av hennes personlighet.
En mycket stor del av Minna Canths
publicerade brev äro riktade till syskonen Kaarlo
och Emilie Bergbom, till vilka hon stod i ett
livslångt vänskapsförhållande. Men där fanns
latenta komplikationer, som utlöstes i en
öppen konflikt, när Minna Canth skrev sitt
stora skådespel »Sylvi» på svenska och lät
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
