Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Katri Vala. Av Ragna Ljungdell-Erlandsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragna Ljungdell-Erlan ds son
Den ena är barnet, den andra är den sociala
samvarons nödläge. Diktsamlingen infaller
under de år, då författarinnan förlorar sitt
första barn utan att det väckts till liv; kort
därefter födes hennes andra — och enda —
barn. Moderskapet kommer hennes alltid
starka, latenta inlevelse och aktivt mänskliga
värme att slå ut i full låga. Klarvaken ser
hon sig omkring i samhället och ryggar
inför de dunkla makter, som vid horisonten
arbetar på det mänskligas undergång. Från
och med nu är hon en omutlig väktare och en
smärtfull tolk för människans nöd. Hisnande
är svinget mellan hennes framtidsberusade
hyllning Till Flygmaskinen i föregående
samling och det knappa, genompinade
konstaterandet i Återkomst:
Jag darrar för er, ni lekande.
Långt borta, på en solig ö
dåna kanonerna
och ett flygplan kretsar över staden.
I dag är ännu fred.
Men när faller den exploderande döden
i de undrande barnens mitt?
Mina barn i de oföddas land,
jag blygs över den värld, till vilken jag
bringar eder.
(Övers. Joel Rundt)
Den maktfulla glädjen i de tre första
diktsamlingarna är gången. Men den maktfulla,
varma bildprakten är kvar, endast tuktad
och renad av smärtan. Den slår ut sin
betvingande glöd i den centrallyriska kärnan i
Återkomst, i dikter som den orientaliskt
instrumenterade men samtidigt smärtsamt
koncentrerade Ångest, i lyriska pärlor som
Sommarnatt, Vila, Sensommarens fest. Och
slutligen i den tjusande ömma och maliciösa sagan
om Si-Si-Dus med dess långa perspektiv. Ett
sista glittrande stråk ur denna slår ännu en
gång upp mot den ödsliga randen i
slutackordet av den sena dikten Oasen.
Katri Valas situation nu är
litteraturhistoriskt en av de intressantaste som
förekommit i Finland. Folkskollärarinnan från
Lauritsala, en av landets djärvaste och
intelligentaste radikala kåsörer, en särpräglad
essayist och lyriköversättare, står på
höjden av sin skaparkraft. Sällan ser man en
diktsamling, som i Återkomstens
koncentrerade format ger så fullödiga uttryck för så
rika och inbördes olikartade kvaliteter. Med
allt detta var Katri Vala sund och hel som
hon alltid varit. Hon upplever starkt sin
kvinnlighet och sitt moderskap. Men hennes
fysiska krafter är starkt underminerade av
yttervärldens anlopp. Ända sedan Den fjärran
trädgården har ett antal verkliga diktkännare
med kraft och värme slagit fast, att landet i
Katri Vala fått en konstnär av betydande
format och en kulturkämpe av ovanlig
slagkraft. Hon blir den fria versens suveräna
pioniär inom finskt språkområde, och i dess
bruk är hon hittills ej överträffad. Inte heller
mängden av genomsnittskritiker har
någonsin vågat förneka hennes konstnärliga
betydenhet — häri skiljer sig hennes start från
Edith Södergrans. Hon är den enda av
samtida finskspråkiga lyriker som glimtvis väcker
uppmärksamhet även i Sverige. Men de
tongivande kretsarna i hemlandet omger henne
med en mur av generad och njugg tystnad.
Aldrig står kring henne det — som man i
detta fall tycker självfallna — brus av
publicitet, varmed en nation utmärker de andliga
förgrundsgestalter den utväljer till sina
representanter utåt. Stipendier och offentliga
utmärkelser visar en märklig förmåga att gå
förbi Katri Vala i sitt utkörande av andra
och mindre värdiga föremål. Till sin sunda
och outrotliga häpnad finner Katri Vala att
hon förlorat rätten att bli bedömd som den
betydande konstnär och människa hon är.
Hädanefter är hon »fallet Katri Vala», och
folks bedömande av henne blir beroende av
vars och ens politiska inställning och
personliga oavhängighet i övrigt.
Nu följer hennes tyngsta period, den
åttaåriga skärseld som föregår samlingen
Vårdträdet brinner.
Katri Vala utbrast en gång kort fore sin
död, på tal om tidens andliga och politiska
gastkramning, med flammande ögon:
»Humbug kommer jag aldrig att låna mig till!» Häri
ligger egentligen allt. Omutligt förverkligade
Katri Vala detta i sitt liv och sin dikt. Något
mera omutligt känner vi icke i dessa års
finska andehistoria. Hon gjorde detta med
livet som insats. Ty för den individ, som i
en politisk katastroftid konsekvent sätter sig
upp mot skeendets rullande hjul, för den är
utgången skenbart given. I varje fall om de
fysiska krafterna inte medger en andlig
övervintring. Sammanhangen är för väldiga och
invecklade för att någon eller några enskilda
skulle — annat än i detalj — kunna lastas
för de fall, där individen smulas sönder mellan
kuggarna i hjulet. Omvänt gäller satsen icke:
för den starka och klarseende kvarstår alltid
kravet att bli sin vision trogen in i det sista.
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
