Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
andra som vanligt i omfångsrika och påhittiga
arrangemang. Liljevalchs konsthall har till
bristningsgränsen fullmatats med stora
samlingsutställningar, bland dem Sveriges
Allmänna Konstförenings Fem år, nutida svensk
konst, sådan den framvuxit under de fem år
konsthallen tjänat militära ändamål.
Motsatta utställningstypen — den lilla förtätade
samlingsutställningen med ytterligt sovrat
material — har prövats av den diminutiva
salongen Samlaren i en revy Modernism och
tradition, ett tvärsnitt genom svenskt
1900-talsmåleri, vilken i sin utsökt genomförda
gruppering röjde arrangörens — dr Berthold
Wirulf — säkra grepp om materialet.
Vrider man på den underbara optiska
leksak, som kallas kaleidoskop, kan man genom
titthålet skåda de små lösa glasbitarna i
ständigt växlande lägen. Kaleidoskopets idé måtte
ha varit ledmotiv för de inspirerade
museimän, arkivmän, litteraturforskare och
arkitekter som trollat fram en av de mest
tjusande utställningar som sett dagen i
Stockholm under senare år. De ha lyckats med en
nästan olöslig uppgift — att på ett
överskådligt, estetiskt tilltalande, uppiggande, ja,
stundom skoj friskt sätt foga samman en
helhetsbild av de mest disparata föremål.
Tre-hundratrettiosex olika nummer samspela i
Bellmans Stockholm, den utställning under
våren som Stockholms stadsmuseum ordnat
för att högtidlighålla minnet av skaldens död
för hundrafemtio år sedan. En av våra främsta
kännare av bellmanstidens Stockholm har på
sid. 206 i detta häfte utförligt redogjort för
innehållet. Här skall därför endast det
utställningstekniska greppet kommenteras.
Upptakten spinner i antydande glimtar
på motivet »Krögandet här i Staden» med
källarskyltar och skänkskåp, sittmöbler
från Tre Remmare och bilder från de
bell-manska värdshusen. Över nästa avdelning
svävar en kaleidoskopisk effekt. Taket
består nämligen av en symbolisk
framställning av Ungdomen och Ålderdomen i bleka
dödens närhet, en naivt lekfull
takmålning från ett månghörnigt lusthus i Lilla
Blecktornets trädgård, Katarina Bangata 70,
diktad och målad av den tydligen filosofiske
artisten And. Balck 1743. Här kan man
vridande sig kring sin egen axel skåda en
facetterad bild av människans vandring genom
det bedrövliga men stundom nöjsamma
jordelivet. Ett slags surrealist från övergången
mellan barocken och rokokon har av det i
gamla kistebrev varierade motivet skapat en
underfundig bildgåta. Infällda i det
lanter-ninliknande takpartiet sväva figurerna över
ens huvud, små färgpartiklar tyckas röra
sig i kaleidoskopet, och under målningen
sitta infällda i månghörningen texter ur den
ofullbordade levernesbeskrivning, som
Bellman lämnat efter sig. Här läser man om »en
herre af mycket liten djupsinnighet», om hans
första pontaksrus och första lärdomsprov,
om hans första bekantskap med Apollos
lyra: Ȁntligen uppklarnade dagen. Mina
föräldrar hade funnit, att då jag låg i
feber, hade jag under paroxysmen talat
allting på vers och sjungit dem för min
mor så väl, att alla fallit i förundran.»
Det okynniga i att så fritt och
fantasieggande kombinera två ting, som egentligen
inte höra ihop, lusthusmålningen och
Bellmans text, är en utställningsidé av klass. Men
påhittigheterna tumla om varandra i dessa
egentligen rätt besvärliga museilokaler —
där finns smårum och trånga gränder
precis som i Staden mellan broarna, så man
undrar ibland hur materialet skall kunna pressas
in. Hur det gått till skildrar Arvid
Stålhane i sin nyssnämnda uppsats. Kanske
det till slut är ett värde för åskådaren,
att ta sig fram i krokar och svängar, att
pressa sig igenom en utställnings
»kol-mätargränd», det lockar nyfikenheten mera
än den rationella filen av perfekt belysta
och utstuderat dimensionerade museilokaler.
Under alla omständigheter ger
Bellmans-materialets montering i labyrintartade
lokaler en tankeställare — anden har gjort den
besvärliga materien levande. Svårigheterna
ha sporrat till nya tag, som aldrig skulle
ha blivit aktuella i lättarbetade rumskuber.
Även i andra museer har det outslitliga
1700-talet levererat lockande
utställningsmotiv, även föreläsningsräckor.
Mariebergs-produkter ha visats i Nationalmuseum i en
läckert nyanserad färgfest. Fredrik I:s
hovtandläkare, Johann Eberhard Ehrenreich, som
1758—66 förestod den av honom grundade
fajansfabriken vid Marieberg på
Kungsholmen, etablerade ett rikt modellförråd.
Uppslagsrik och fantasifull — han var också
trädgårdsmästare och lät jordens håvor ta
keramisk form, bland annat tog han
kronärtskockor och meloner till modeller — verkade
Ehrenreich i sju experimentfyllda år, tills
man fann honom för dyrbar och ersatte ho-
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
