Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
nom med fransmannen Pierre Berthe vin.
Innan företaget lades ner 1788 hade ännu en
expert, Henrik Sten, hunnit avancera till
produktionschef. Utställningen i
Nationalmuseum visade i ren och klar fördelning den
knappt trettioåriga mariebergsfabrikationens
olika etapper med Ehrenreichs alster som
ståtlig upptakt, tillika höjdpunkt. En
mönstergill katalog av Carl Hernmarck och Bo
Gyllensvärd drog upp konturerna kring
produktionen. Utom visningar på utställningen
bjöd också Nationalmuseum på
föreläsningar om Rokoko, varvid bl. a. tidens
kvinna, sådan hon tedde sig i konsten,
besjöngs av Carl-David Moselius, följd av
Andreas Lindblom, som behandlade den
wat-teauska flykten från verkligheten till
drömmens Cythere. Bellmansexponeraren i
Stadsmuseet, Gösta Selling, räckte till även för
Nationalmuseum, där han talade om
1700-talets »behageliga lefverne». Lägger man
härtill att utställningen av »Bondemålningar» i
Nordiska museet också rymde en hel del
1700-talsmaterial, står det klart att man
hade rika tillfällen att från det hårdfjällade
nuet fly över i Bellmanstidens nirvana. »Si
Ulla dansar» —■ var lugn för den boktitelns
reklam värde!
Den dansande prästinnan i Bacchi tempel
— en liten »silkesrederska», tidvis engagerad
i Söders textilindustri, med det borgerliga
namnet Maria Christina Kjellström, hur
tedde hon sig, då glasbitarna i kaleidoskopet
ordnade sig i ett nyktert och torrt mönster?
Med sitt fagra skenliv gäckande moralister
och statistiker blev hon plötsligt
människospillran, underkastad det ekonomiska
systemets hårda tvång, delaktig i
1700-talsproletariatets livsvillkor. Den sociala
verkligheten bakom Bellmansdikten fick man också
glimtar av på Stadsmuseets utställning.
Man kan inte anklaga den moderne
museimannen för bristande djärvhet. Det ena
dristiga experimentet avlöser det andra.
Kungl, myntkabinettets nya svenska
myntsal, som nyligen färdigmonterats, vittnar om
energiladdat musealt laboratoriearbete. Det
har inte varit en lätt uppgift att med
originalföremål, bilder och en myckenhet
förklarande text åskådliggöra de ekonomiska
sammanhangen genom tiderna. Men männen
bakom en av de mest raffinerade
museiloka-ler Sverige äger, den med medaljerna, lia
inte svikit förväntningarna, när turen kom
till de konstnärligt mindre betydande
mynten. B. Thordeman och N. L. Rasmusson ha
i samarbete med professor E. F. Heckscher
på ett verkligt fängslande sätt benat upp det
penninghistoriska förloppet. Det är inte bara
exklusiva samlare av numismatiska
rariteter, som ha glädje och behållning av denna
fylliga orientering. Med något uppbåd av
energi kan även den icke-fackman som till
äventyrs blivit nyfiken på de
betalningsmedel Bellmans »passagerare» använde för
att bärga livhanken och »Mårgonsupen»
återfinna dessa i Kungliga myntkabinettets
välordnade mynt- och bildfriser. Med hjälp av
överskådliga prisuppgifter och värdeskalor
kan samme sanningssökare räkna ut vad man
realiter kunde få ut av siffrorna på en i
Bell-mansutställningen exponerad »Taxa på
Tien-stefolckets Lön i Stockholms Stad», tryckt
1723. Även realvärdet av den förtjänst den
dansande Ulla någon gång hade av sitt jobb
i textilindustrin kunde kanske i runt tal
uträknas med hjälp av myntkabinettets
tablåer.
Den utställningstekniska insats som gjorts
med myntkabinettets omgestaltande faller
så mycket mer i ögonen som numismatiken
vanligen förbindes med museiväsendets äldsta
skikt med anor i skattehus och
kuriositetskabinett. Det förvånar därför inte, att de
utländska museimän som hittills haft
tillfälle att se nyordningen blivit verkligt
entusiastiska inför problemlösningen.
När museimannen-vetenskapsmannen för
monteringen av materialet söker kontakt med
arkitekten och konstnären får han inte ge
dessa alltför lösa tyglar. Idealet är en fin
avvägning mellan vetenskapen och den
stimulerande yttre dräkt som krävs för att
locka allmänheten att över huvud ägna
uppmärksamhet åt de lärda mödorna. Balansen
hålles förträffligt i det nya myntkabinettet,
där arkitekten Elias Svedberg och
konstnären Sven-Erik Skawonius anlitats för resp.
inredning samt bild- och textkommentarer.
I samma hus, Statens historiska museum,
kunde man i vår glädja sig åt en annan utsökt
utställning, Orientalisk textilkonst. Den gav
inte blott renodlad estetisk njutning inför
raffinerad textilkonst, fascinerande färg,
ornamental rikedom och ömtålig teknisk
finess — den eggade också fantasien till
utflykter i historien minst lika mycket som
myntsamlingen. Där fattades inte många
svenska kunganamn från nyare tid i förteck-
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
