Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
ningen över äldre ägare, huvudnumret i detta
avseende torde vara den persiska röck, som
drottning Kristina fick mottaga i present av
storfursten av Ryssland, tsar Aleksej
Michaj-lovitj, utlånad från Kungl. Livrustkammaren.
Troféer från Karl XII:s segerrika drabbningar
ha visat sig vara kinesisk sidendamast, och
ett otal altardukar, kalkkläden m. m. i små
svenska kyrkor röja persiskt, indiskt eller
turkiskt ursprung. En typ av själavandring
— det rikt mönstrade skärpet kring magen på
en persisk schah återkommer i ny existens
som altarprydnad i ett nordiskt tempel.
Textilutställningen har ordnats av vår
svenska expert Agnes Geijer i samarbete med
direktören för Kunstindustrimuseet i
Köpenhamn Vilhelm Slomann, en forskare som
sett djupt i det orientaliska kaleidoskopet
med dess fantastiska konstellationer,
ursprungskällan till så många västerländska
ornamentmotiv.
Utställningstekniskt är det tacksammare att
exponera kulturhistoriskt och
konsthant-verksbetonat material, typ Bellmans
Stockholm eller typ Orientalisk textilkonst. Den
pedagogiskt ordnade uppställningen är
svårare att genomföra i en ren konstutställning.
Pekpinnen vill gärna stå som en hård diagonal
mellan konstverket och betraktaren.
»Dilemma», enligt Nordisk familjebok »kinkigt
läge vid val mellan inbördes stridiga krav»,
uppstår obönhörligt för konstutställaren med
ambitionen att även vara förklarare. Mången
anser rent av att den så kallade
»skönhängningen» helt enkelt spolieras av kommentarer
över, under eller vid sidan av originalet, hur
estetiskt tilltalande mellanrummet än är
utfyllt. Ja, gråtfärdiga konstnjutare kunna
komma nerstörtande från en utställning,
jagade på flykten av den enligt deras
uppfattning demoniska hord, som består av en
skolklass med vägvisare. Men mot denna störda
åskådargrupp står en annan, kvantitativt
överlägsen, som pockar på att få besked om
utvecklingen, bakgrunden, det fina i
kråksången, ett kollektiv som nu i de myllrande
konstföreningarnas och konststudiecirklarnas
förlovade epok hungrar och törstar efter
förklaring. De komma med en ärlig och öppen
fordran, som på något sätt måste mötas, hur
kinkigt det än kan synas med tanke på det
motsatta, lika legitima kravet att få njuta
konst utan inblandning av pekpinnar. Axel
Oxenstiernas klagan i fråga om det svårbe-
gripliga penningväsendet har sin tillämpning
i det aktuella konstlivet: »Inthet hafwer
warit migh så swåårt at begrijpa som
mynt-wäsendet. Jagh hafwer derpåå i fyretije år
funderadt, men är lijke wijs på min
åldher-dom som jagh war dhen första daghen.» De
som bekänna samma sak i konstfrågor och
samtidigt intensivt längta efter klarhet böra
få hjälp på konstutställningarna, även om de
komma i flock och genom sin massverkan
störa den estetiske individualisten. Det rätta
lagom i avvägningen mellan de båda kraven
är helt enkelt konstutställarens
kardinalproblem.
Utställningen Opponenterna av 1883 söker
lösa balansproblemet genom växelvis
användning av pedagogiska och rent estetiska
arrangemang. Till de förra hör försöket att
ge en fläkt av miljön i Blanchs konstsalong
vid Kungsträdgården, skådeplatsen för de
revolutionerande utställningarna 1885 »Från
Seinens strand» och »Opponenterna», genom
att bygga upp ett hörn av den gamla
konstsalongen, ytterligare 80-talskryddat genom
införande av en dekorativ palm i kruka som
krön på en rundsoffa med röd plysch. Vidare
har ett kabinett med utförliga texter och väl
valda exempel i original presenterat en
måleriteknisk och motivhistorisk excurs, som
har mycket att ge den utvecklingshistoriskt
intresserade åskådaren. I övrigt har strävan
varit att så fylligt, rikt och vackert som
möjligt visa fram vad epoken rymde av sökande
och kämpande konst. En särskild hederssal
har ägnats tidens största svenska målargeni,
Ernst Josephson. Andra personligt
utpräglade konstnärer spelas ut i rättvis proportion
till de mindre markantas utrymme. Här kan
anmärkas att urval och pointering genom
hängning och dylikt i djupare mening också
tillhöra »förklarandet» och sålunda ligga inom
pedagogiken fast på ett annat plan än de
påtagliga texterna i etikett- och rubrikform.
Utställningen rymmer många väggar, där den
med epokens konst sällsynt förtrogne Sixten
Strömbom, utställningens kommissarie,
glansfullt klarat det verkligt svåra, att utan ett
ord berätta väsentliga ting, att endast genom
sammanställningen klargöra förloppet för var
man, inte bara för finsmakaren. Se t. ex.
anordningen i Grèz-kabinetten eller den sal
(den sista i sviten) som visar upptakten till
ett svenskt nationellt stämningsmåleri efter
alla lärdomar i fransk luft! Införandet här av
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
