Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - 1845 — studentskandinavismens stora år. Av Krister Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krister Gierow
samlades man i universitetets solennitetssal
för att taga farväl. Värdarnas främste
talesman var även denna gång Carl Ploug, som
riktade ett farväl till norrmännen, besvarat
av Eilert Sundt. Därefter tågade man med de
fyra lundensiska och en dansk fana i täten
ned till Nytoldbod, där norrmännen
em-barkerade. På den danska ångbåten Hamlet
följde en del av värdarna norrmännen ett
ett stycke på väg. Vid fortet Tre Kroner stod
garnisonen i gevär. Vid middagstiden
samlades man åter i solennitetssalen. Denna gång
var det de svenska gästerna, som skulle
bjudas farväl. Ploug hade till detta tillfälle
skrivit en avskedssång, men den hade »genom en
nyck af censorn, justitierådet Reiersen och
en dito af polismästaren, etatsrådet Bræstrup»
blivit förbjuden. I stället sjöng man alltså
•en annan sång av Ploug, »Længe var
Nordens herlige Stämme», men den —- av
outgrundlig anledning — förbjudna hade redan
"blivit tryckt under Plougs vanliga signatur
»P. R.» och utdelades till gästerna. Den
återfinnes i såväl Schweders som Gustaf
Anderssons samling och är avtryckt både i
Ek-bohrns och i uppsaladirektionens berättelse.
-—• Avskedstalet hölls av M. Hammerich och
uppsaliensarnas tack framfördes av mag.
Arvid Sundberg, varefter man utdelade några
av J. Nybom författade verser, i vilka de
frånvarandes saknad tolkades. På
lundensarnas vägnar talade Anders Anderson. Redan
dagen innan hade Strandberg vid Tivolifesten
tolkat sina kamraters känslor inför avskedet
i den stolta dikten »Det sista handslaget»:
Ar det ögonblickets låga,
Som så värmer själ och sinn’?
Gerna: men i stundens toga
Kryper evigheten in.
Nu står ingen nordbo ensam,
Stark han känner sig med skäl,
Hvarje seger blir gemensam,
Döden blir det äfvenväl.
Om oss öfvermakten makar
Ur hvar vinkel af vårt land,
Gripa vi i himlens hakar,
Rycka blixten ur Guds hand,
Och på den vi grensle rida
Ned till fädrens land igen:
Och vår ridt skall spörjas vida
Och vår nord stå upprätt än!
Och så lade båtarna ut — även denna gång
följde »Hamlet» gästerna ett stycke på väg
— och mellan flaggprydda fartyg, med
Lange-linie fylld av en folkskara, som vinkade sitt
farväl, med kanonerna dånande sin avskeds-
salut, styrde de lundensiska och
uppsaliensiska studenterna färden åter mot hemlandet.
Och eftermälet? Resultatet? Hade Hans
Brøchner förfasat sig över de många talen och
skålarna vid festen den 13 januari, så hade
han sannerligen ännu större skäl därtill nu.
De retoriska excesserna hade i själva verket
varit fantastiska. Kritiken och skepticismen
mot de verkliga resultaten av ett möte som
detta kom heller icke att saknas. M.
Goldschmidt — »Corsarens» frejdige redaktör, vars
»Haand er mod Alle og Alles mod ham» enligt
Poulsens brev till Gustaf Ljunggren, vilken
senare f. ö. var Goldschmidts gäst under mötet
— skriver i sina »Livs Erindringer og
Resultater» om mötet: »Det kom som en stor
Luftstrøm af Livlighed og Vækkelse, men
stod dog tilbage for Upsalatoget. Det var,
om jeg saa tør sige, mindre kysk: der blev
brugt altfor store og udfordrende Ord . . .
og der blev derved bragt noget æstetisk
Opskruet ind i den folkelige Opfattelse af
den politiske Virkelighed . . . Mødet netop
medførte, om ikke den første, saa en
betegnende, senere stigende Uenighed mellem
Skandinaverne og mig.» Att Søren
Kierkegaard skulle taga avstånd från det hela och
intaga en satirisk attityd, är kanske icke
ägnat att förvåna. I hans »Efterladte
Papirer, 1844—1846» finnes ett — synbarligen
aldrig avsänt — brev till Sognepræst P. D.
Ibsen, i vilket han skämtar ganska
respektlöst med det hela och bl. a. skriver: »Jeg
forudseer nemlig, at det vil blive meget
anstrengende for Deel tågerne, hvis ikke disse
Tiders Piinaktighed, eller hvad det var jeg
vilde sige, disse Tiders Lyksalighed
forkortes. Blot saadan en Søndag at skulle være
uafbrudt følsom, patriotisk-følsom og
’trende-mændet’: kan godt behøve Veirligets
Begunstigelse» (Kierkegaard alluderar på en i
Fædrelandet uttryckt förhoppning, att
studentmötet måtte gynnas av vackert väder). »Men
nu at skulle være det otte Dage i Træk, for
ikke til at tale om to Dage endnu til at
trække paa en Excursion. Følelsen er, som
bekjendt, noget meget delicat Noget. Det
er med Følelsen som med Grønt-Sager. Vilde
det være til at undgaae, hvis man otte Dage
i Træk bestandigt skulde holde Spinat paa
Kog eller over Ilden, vilde det være til at
undgaae, at denne Spinat tilsidst blev lidt
svirret» etc. i samma stil.
Men annars voro eftermälena i allmänhet
desto mera entusiastiska. Frederik Barfod
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
