Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - 1845 — studentskandinavismens stora år. Av Krister Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1845 — studentskandinavismens stora år
skriver i Skandinavisk Folkekalender för år
1846: »Men skulde vi med et eneste Ord
betegne Festens Betydning, da vilde vi kalde
den verdenshistorisk. Thi i hine Dage blev
Nordens Enhed ej alene besluttet, men
afsluttet.» Och Barfod, som tidigare intagit en
ledande ställning inom det skandinaviska
studentsamarbetet, hade likväl under detta
möte blivit påtagligt tillbakasatt (jfr Richard
Petersens biografi »Frederik Barfod. Et
Levnedsløb» 1897, s. 187). I Gustaf
Ljunggrens »Biografiska anteckningar» ges
följande facit av mötet: »Aldrig har jag, aldrig
får jag bevittna en enthusiasm, jemförlig med
den, som rådde under detta möte. Det var
som hade min favorittanke, den
skandinaviska idén, plötsligen tagit kött och blod och
vi simmade i den bländande glans, som
om-strålade den. Dessa dagar voro bland de
skönaste ögonblick i mitt lif. Ännu tänker jag
med hänförelse tillbaka på dem.»
Oehlenschläger skriver i ett brev till sin dotter Maria,
att »de Norske og Svenske ere overordentligt
elskede, ikke blot af Studenterne, men af
alle Kiøbenhavns Indvaanere . . . Jeg er vis
paa, at de unge Mænd ere komne Hiem med
Agtelse og Kiærlighed for de Danske.» I Orvar
Odds »Hinsidan Sundet» slutligen heter det:
»hänryckningen och hjertligheten har varit
lika innerlig, som allmän, och alla möjliga
tecken gifva tillkänna, att ett band numera
är knutet mellan nordens trenne
skandinaviska nationer, som icke mer af några
händelser skall kunna slitas ... I sanning,
dessa dagar skola också icke hafva gått
förgäfves öfver oss, icke öfver någon af oss
alla!»
Att för de svenska deltagarna studentmötet
i Köpenhamn varit något av en upplevelse,
är säkert. Köpenhamn var ju en stad med
kontinental prägel, och mottagandet hade
som framgår av ovanstående varit minst sagt
hjärtligt. Men i lovsången över studentmötet
och dess upplevelser saknades icke helt
missljud. Under det att vänskapen mellan de
svenska studenterna å ena sidan, de danska
och norska å den andra obetingat genom
mötet blivit befäst, syntes det, som om ett
gammalt groll de båda svenska
studentkorporationerna emellan snarast vore på väg
att tillväxa. Axel Nyblaeus skriver i sin
korrespondens med kusinen Gustaf Nyblæus (Axel
Nyblaeus’ saml., Lunds universitetsbibliotek)
ett brev från Uppsala av bl. a. följande ly-
delse: »Dels genom enskilta bref, dels genom
ryktets försorg har man här försport att
Upsaliensernas uppträdande i Lund ej
derstädes efterlemnat något gynnsamt intryck,
ej såsom man hoppats, bidragit att utplåna
den gamla söndringen de båda universiteterna
emellan, utan snarare ökat och befästat
densamma. Lundensarna — så lärer det i
skrif-velserna från Lund blifvit yttradt -— hade
funnit oss i allmänhet högdragna och stela,
och dessutom sig sjelfva, för vår skull, allt
för mycket eftersatta af Danskarna i
Köpenhamn.» Några förklenande yttranden om
lundensarna av en uppsaliensare vid
Tivolifesten skulle ytterligare ha bidragit till att
skapa en påtaglig irritation. Brevskrivaren
försäkrar emellertid, »att pluraliteten af de
resande på intet sätt skulle vilja instämma i
något omdöme som tjenade till att nedsätta.
Lund, tvertom, hafva alla, med hvilka jag talat
förklarat vistandet derstädes hafva varit
särdeles interessant och minnesrikt». I ett
brev den 24 nov. 1845 till Axel Nyblæus
svarar Gustaf från Lund: »Du önskar i ditt första
bref höra af mig hurudan stämningen här
verkligen är mot eder i Uppsala och jag måste
för sanningens skull tillstå att den ingalunda
är fördelaktig, ehuru jag ändock icke anser
den söndring som för närvarande i så måtto
eger rum vara af någon synnerlig betydenhet
för framtiden. De gemensamma stora
intressena äro redan i båda studentcorpserna
allt för lifligt kända, att icke det gamla grollet,
äfven en svensk arfsynd, derföre slutligen
måste tystna ...»
Gustaf Nyblæus’ sista påpekande var
säkerligen riktigt. Om än vissa motsättningar
fortfarande förefunnos mellan de nordiska
ländernas studenter och — släkten är värst —
kanske icke minst mellan studenterna vid de
båda svenska universiteten, beroende på olika
kynne, olika inställning till de aktuella
politiska problemen och annat, så hade
studentmötena och i särskild grad 1845 års stora
möte i Lund och Köpenhamn lyckats
överbrygga dessa motsättningar och hos Nordens
studenter levandegjort känslan av
samhörighet, erinringen om det gemensamma
förflutna och insikten om en gemensam framtid.
Det var det stora studentmötets resultat, och
även om den känsla, som då skapades, icke
alltid visat sig fullt bärkraftig, så har den
likväl varit och är alltjämt en tillgång för
Nordens folk.
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
