Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Vitkonst. Av Ellen Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V i t k o n s t
gammalt präktigt svenskt ord — som nu
är så drivande och verksamt starkt från
Svalöv i söder till Ångermanland i norr.
Men än mer direkt sakligt är det yttrande som
nyligen fälldes av en av våra allra förnämsta
konsthantverkare, silversmeden friherre Erik
Fleming: »En hantverkare måste vara
oerhört skicklig i sitt yrke, annars har hans
alster inget existensberättigande i
konkurrensen med industrivarorna.» V. S. B.! —
Och ingen lär väl heller tvivla på den vilja
till skönhet som svensk vävnadsindustri har
satt som mål, helst man — det får här
ingalunda förbigås -— från kataloger vet, hur
just dessa industrier och närslutna firmor
villigt bidrar till att utställningar av äkta
damast kan komma till stånd. Men den
industriella damasten vet väl sin plats. Den är
ingalunda inkräktarens, ej heller
vilseledarens, men den är ofta och upprepat ett av
tidens sätt att »teckna upp» och skydda
gångna tiders kulturskatter, att hålla dem i
håg och helgd, på samma gång den låter
glädjeämnen och skönhetsvärden bli
åtkomliga för de många som eljes aldrig skulle få
en aning om vad sådan tillämpad konst kan
skänka av stimulerande stämning.
Själva är vi lyckliga ägare av några
duktyg från damastens storhetstid •— arvgods
genom generationer. Och det är med
förklarlig stolthet vi tar fram dem till festligt
bruk. Men ■—■ med lika stor glädje om också
ej lika stor vördnad lägger vi på den nya
danska duken med »mågernes» mjuka
vingslag, den iriska med shamrockens
lyckomotiv, liksom duken från Finland med dess
rosor, för att ej tala om Almedahls rika
svenska flora. Alla vittnar de om sanningen
i regeln att det ena göra men det andra
inte låta, så som också många av våra
industrier ansvarsfullt tillämpar denna, där hand
och maskin förstående och målmedvetet
arbetar sida vid sida.
Och månne inte genom sådant samarbete
den för många så skrämmande motsatsen
mellan yrkesvävd och industriell damast kunde
mildras och så småningom utjämnas inför
tanken på glädje och skönhet åt ett mycket
större flertal — så som John Ruskin tänkte
och lärde och som mynnade ut i hans livs
och verksamhets motto och mål: »Be good
people!» Det är inte blott estetiska värden
denna vitkonst bär och bjuder.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
